Parti 14. F.J. Marshall–J.R. Capablanca
Damgambit avslaget. New York, 1918. Resultat 0-1.
New York, 1918. Vit: F.J. Marshall. Svart: J.R. Capablanca.
1.d4 d5 2.Sf3 Sf6 3.c4 e6 4.Sc3 Sbd7 5.Lg5 Le7 6.e3 O-O 7.Tc1 c6.
Detta är ett av de äldsta försvarssystemen mot damgambiten. Jag hade spelat det tidigare i denna turnering mot Kostić, och Marshall väntade sig det utan tvivel. Ibland byter jag försvar, eller snarare försvarssystem; å andra sidan spelar jag under en turnering i allmänhet samma system hela tiden, om det har gett mig goda resultat.
8.Dc2 dxc4 9.Lxc4 Sd5 10.Lxe7 Dxe7 11.O-O Sxc3 12.Dxc3 b6.
Detta är nyckeln till detta försvarssystem. Efter att ha förenklat partiet avsevärt genom en serie avbyten kommer svart nu att utveckla sin damlöpare längs den långa diagonalen utan att ha skapat någon synbar svaghet. Den riktiga utvecklingen av damlöparen är svarts största problem i damgambiten.
13.e4 Lb7 14.Tfe1 Tfd8.
Utvecklingsskedet kan nu sägas vara avslutat på båda sidor. Öppningen är över och mittspelet börjar. Vit har, som i allmänhet är fallet, fått centrum. Svart, å andra sidan, har förskansat sig på sina tre första rader, och om han får tid kommer han att placera damtornet på c8 och springaren på f6 och slutligen spela ...c5, för att bryta upp vits centrum och ge full verkan åt den svarta löparen på b7. I detta parti försöker vit förekomma den planen genom att inleda en framryckning i centrum, som vid noggrann analys i själva verket är ett angrepp mot svarts e-bonde.
15.d5 Sc5.
Mot Kostić hade jag i ett tidigare parti spelat 15...Sf8. Det var slarv från min sida, men Marshall trodde annorlunda, annars skulle han inte ha spelat denna variant; hade han analyserat detta drag skulle han, tror jag, ha insett att svart får ett utmärkt parti. Svart hotar nu inte bara ...cxd5, utan också ...Sxe4 följt av ...cxd5. Ställningen är mycket intressant och full av möjligheter.
16.dxe6 Sxe6 17.Lxe6 Dxe6.
Spelat i tron att vit måste förlora tid på att försvara a-bonden, då jag skulle kunna spela ...c5 med ett mycket överlägset parti. Men som ska visa sig hade min motståndare en liten överraskning i beredskap åt mig.
18.Sd4.
18...De5.
Om 18...Dxa2 skulle naturligtvis 19.Ta1 vinna damen. Textdraget är förmodligen det enda tillfredsställande draget i ställningen. Det naturliga draget hade varit 18...Dd7 för att försvara c-bonden, och då skulle ha följt 19.Sf5 f6 20.Dg3 (med hotet Tcd1) 20...Kh8 21.Tcd1 Df7 22.h4, med väldig ställningsfördel. Textdraget, å andra sidan, garanterar svart åtminstone jämnt spel, som snart ska visa sig.
19.Sxc6 Dxc3 20.Txc3 Td2 21.Tb1.
Ett mycket allvarligt omdömesfel. Vit har intrycket att han har det bättre partiet eftersom han har en bonde mer, men så är inte fallet. Det svarta tornets kraftfulla placering på d2 kompenserar svart fullt ut för bonden mindre. Dessutom är löparen bättre än springaren tillsammans med torn (se avsnitt 14, Springarens och löparens relativa värde), och som redan sagts är löparen överlägsen när det finns bönder på båda flyglarna, på grund av sin långa räckvidd. Detta slutspel kommer för övrigt att visa löparens stora kraft. Vits bästa chans var att genast ta remi på följande sätt: 21.Se7+ Kf8 22.Tc7 Te8 (inte 22...Lxe4 på grund av 23.f3, som skulle ge vit det bättre spelet) 23.Txb7 (bäst; inte 23.Sg6+ på grund av 23...fxg6 följt av ...Txe4) 23...Txe7 24.Tb8+ Te8 25.Txe8+ Kxe8, och med riktigt spel håller vit remi.
Det är märkligt att det, trots att vit har en bonde mer, är vit som hela tiden är i fara. Först nu, efter att ha sett denna analys, kan värdet av svarts 18:e drag, ...De5, uppskattas fullt ut.
21...Te8.
Med detta kraftfulla drag inleder svart mot vits centrum ett anfall som snart ska förflyttas mot själva kungen. Vit vågar inte spela 22.f3 på grund av ...f5.
22.e5 g5.
För att förhindra f4. Den vita springaren är praktiskt taget bunden, eftersom den inte vågar flytta på grund av ...Txe5.
23.h4.
Detta är en följd av det föregående draget. Vit räknar med att bryta upp svarts bönder och därmed göra dem svaga.
23...gxh4.
Fastän den är dubblerad och isolerad utövar denna bonde ett enormt tryck. Svart hotar nu ...Te6, följt av ...Tg6 och, vid rätt tillfälle, ...h3 och ...h2.
24.Te1.
Vit står inte ut med den långsamma döden längre. Han ser fara överallt och vill avvärja den genom att ge upp sina bönder på damflygeln, i förhoppning om att senare kunna vända lyckan genom att ta initiativet på kungsflygeln.
24...Te6.
Mycket bättre än att slå bönder. Detta tvingar vit att försvara springaren med tornet på e1, på grund av hotet ...Tg6.
25.Tec1 Kg7.
Förberedelse för ...Tg6. Partiet kommer att avgöras på kungsflygeln, och det är den isolerade dubbelbonden som ska ge nådastöten.
26.b4 b5.
För att förhindra b5, som skulle försvara springaren och befria tornen.
27.a3 Tg6 28.Kf1 Ta2.
Lägg märke till pjäsernas märkliga ställning. Vit kan inte flytta någonting utan att drabbas av någon förlust. Hans bästa chans hade varit att spela 29.e6, men det skulle bara ha förlängt partiet, som i vilket fall som helst är förlorat.
29.Kg1 h3 30.g3 a6.
Återigen tvingas vit att dra och därigenom förlora något, eftersom alla hans pjäser är bundna.
31.e6 Txe6.
Inte ens nu kan vit flytta springaren, på grund av ...h2+, Kxh2 Th6+, Kg1 Th1 matt.
32.g4 Th6 33.f3.
Om 33.g5 h2+ 34.Kh1 Txc6 35.Txc6 Txf2, med lätt vinst.
Red. anm.: Originalets "R x P" kan i ställningen avse både ...Txf2 och ...Txa3; här tolkat som 35...Txf2.
33...Td6 34.Se7 Tdd2 35.Sf5+ Kf6 36.Sh4 Kg5 37.Sf5 Tg2+ 38.Kf1 h2 39.f4+ Kxf4, och vit gav upp.