Kapitel IV. Allmän teori
Innan vi återgår till öppningarnas teknik är det lämpligt att uppehålla sig något vid allmän teori, så att öppningarna bättre kan förstås i relation till resten av partiet.
20. INITIATIVET
När pjäserna ställs upp har båda sidor samma ställning och samma mängd material. Vit har dock draget, och draget innebär i det här fallet initiativet — och initiativet är, allt annat lika, en fördel. Denna fördel måste behållas så länge som möjligt, och bör bara lämnas ifrån sig om en annan fördel, materiell eller positionell, erhålls i utbyte.
Vit utvecklar, enligt principerna som redan lagts fram, sina pjäser så snabbt som möjligt, men försöker samtidigt hindra motståndarens utveckling genom att lägga press var det går. Han försöker först och främst kontrollera centrum, och i andra hand skaffa någon positionell fördel som gör det möjligt att fortsätta trakassera fienden. Han avstår bara från initiativet när han i utbyte får en materiell fördel under så gynnsamma omständigheter att han känner sig säker på att kunna stå emot motståndarens motstöt — och till sist, genom sitt materiella övertag, återta initiativet, vilket är det enda som kan ge honom segern.
Detta sista påstående är självklart, eftersom den motsatta kungen, för att partiet ska vinnas, måste drivas till en position där han anfalls utan flyktväg. När pjäserna väl är korrekt utvecklade kan de resulterande ställningarna variera i karaktär: det kan handla om ett direkt angrepp mot kungen, om att förbättra en redan fördelaktig ställning, eller om att vinna material till priset av att tillfälligt lämna ifrån sig initiativet.
21. DIREKTA MASSANFALL
I det första fallet måste anfallet föras med tillräcklig kraft för att garantera framgång. Under inga omständigheter får ett direkt kungsangrepp drivas till sin spets utan fullständig säkerhet om att det kommer att lyckas — ett misslyckande i sådana fall innebär katastrof.
Exempel 50. Ett framgångsrikt direktanfall
I den här ställningen kunde vit helt enkelt spela Lc2 och ändå stå bättre, men han föredrar i stället ett omedelbart anfall på kungsflygeln, i fullständig förvissning om att anfallet leder till vinst. Partiet fortsätter så här:
12.Lxh7+ Kxh7 13.Sg5+ Kg6 14.Dg4 f5.
Bäst. 14…e5 hade varit direkt förödande: 15.Se6+ Kf6 16.f4 e4 17.Dg5+ Kxe6 18.De5+ Kd7 19.Tfd1+ Sd3 20.Sxe4 Kc6 (om 20…Ke8 vinner 21.Sd6+ damen) 21.Txd3 Dxd3 22.Tc1+ Kb6 (om 22…Kd7 matt på två drag) 23.Dc7+ och matt inom fem drag.
15.Dg3 Kh6 16.Dh4+ Kg6 17.Dh7+ Kf6.
Om 17…Kxg5 så 18.Dxg7+ följt av matt inom några drag.
18.e4 Sg6 19.exf5 exf5 20.Tad1 Sd3 21.Dh3 Sdf4 22.Dg3 Dc7 23.Tfe1 Se2+.
Detta felaktiga springardrag förlorar direkt, men partiet var ändå förlorat; t.ex. 23…Le6 24.Txe6+ Sxe6 25.Sd5 matt.
24.Txe2 Dxg3 25.Sh7+ Kf7 26.hxg3 Th8 27.Sg5+ Kf6 28.f4 uppgivet.
Exempel 51. Ett andra exempel
Från partiet Capablanca–Bernstein, S:t Petersburg 1914 (vinnare av turneringens första skönhetspris). I ovanstående ställning skulle det enkla draget Sxe5 vinna, men vit letar efter komplikationer och deras skönhet. En sådan kurs är mycket riskabel tills en bred erfarenhet av verkligt mästarspel har utvecklat tillräcklig insikt i en ställnings alla möjligheter. Partiet fortsatte så här:
21.Lh4 Dd7 22.Sxc8 Dxc6 23.Dd8+ De8.
Om 23…Kf7 så 24.Sd6+, kungen måste flytta, och 25 matt.
24.Le7+ Kf7 25.Sd6+ Kg6 26.Sh4+ Kh5
Om 26…Kh6 så 27.Sdf5+ Kh5 28.Sxg7+ Kh6 29.Shf5+ Kg6 30.Dd6+ och matt i nästa drag.
27.Sxe8 Txd8 28.Sxg7+ Kh6 29.Sgf5+ Kh5 30.h3!
Kulmen på kombinationen som inleddes med 21.Lh4. Vit hotar fortfarande matt, och det bästa sättet för svart att undvika det är att ge tillbaka allt vunnet material och stå kvar med tre bönder mindre.
Eleven bör notera att anfallet i dessa exempel förs med varje tillgänglig pjäs, och att det ofta, som i vissa av varianterna, är den sista pjäsen som kommer in i spel som till slut fäller motståndaren. Det illustrerar principen som redan slagits fast: direkta och våldsamma kungsangrepp måste föras en masse, med full kraft, för att garantera framgång. Motståndet måste övervinnas till varje pris — anfallet kan inte avbrytas, eftersom det i sådana fall innebär nederlag.
22. DET HOTADE ANFALLETS KRAFT
Om tillfälle till direktanfall saknas måste man i stället försöka förstärka varje svaghet i motståndarens ställning — eller, om ingen finns, skapa en. Det är alltid en fördel att hota något, men ett hot bör bara verkställas om något omedelbart står att vinna. Att hålla hotet i handen tvingar nämligen motståndaren att skydda sig mot det och hålla material i beredskap, vilket gör att han lättare förbiser, eller inte kan parera, en stöt någon annanstans. Men så snart hotet verkställs upphör det att existera, och motståndaren kan ägna sin uppmärksamhet åt sina egna planer.
En av de bästa och mest framgångsrika manövrarna i den här typen av parti är att göra en demonstration på ena flygeln för att dra motståndarens styrkor dit, och sedan, tack vare sina egna pjäsers större rörlighet, snabbt flytta över sina styrkor till andra flygeln och bryta igenom innan motståndaren hunnit föra över nödvändigt försvar.
Ett bra exempel på positionsspel visas i följande parti:
Exempel 52. Positionsspel i praktiken
Spelat vid Havannas internationella mästarturnering 1913. (Franskt parti.) Vit: J.R. Capablanca. Svart: R. Blanco.
1.e4 e6 2.d4 d5 3.Sc3 dxe4 4.Sxe4 Sd7 5.Sf3 Sgf6 6.Sxf6+ Sxf6 7.Se5
Detta drag visades mig först av den begåvade venezuelanske amatören M. Ayala. Syftet är att hindra utvecklingen av svarts damlöpare via b7, efter b6, som är svarts vanliga uppställning i den här varianten. I allmänhet är det dåligt att flytta samma pjäs två gånger i öppningen innan de övriga pjäserna är ute, och brottet mot den principen är den enda invändning som kan göras mot draget, som i övrigt har allt som talar för sig.
7...Ld6 8.Df3
Lg5 hade kanske varit bättre. Textdraget ger svart ett tillfälle som han inte utnyttjar.
8...c6
c5 var det rätta draget. Det hade lett till komplikationer där svart kanske kunnat hävda sig; vits spel hade i varje fall blivit mycket svårt. Textdraget uträttar ingenting och försätter svart i en helt defensiv ställning. Det dolda hotet Lxe5 följt av Da5+ är lätt att möta.
9.c3 O-O 10.Lg5 Le7
Att svart nu måste flytta tillbaka sin löpare visar tydligt att hans utvecklingsplan är felaktig. Han har förlorat för mycket tid, och vit för fram sina pjäser till deras mest anfallsvänliga positioner utan något som helst hinder.
11.Ld3 Se8
Alternativet var Sd5. I annat fall hade vit spelat Dh3, och svart hade tvingats spela g6 (inte h6, på grund av offret Lxh6), vilket allvarligt försvagar kungsflygeln.
12.Dh3 f5
Vit har inte längre något anfall, men han har tvingat svart att skapa en tydlig svaghet. Nu blir vits hela plan att utnyttja denna svaghet (den svaga e-bonden), och eleven kan nu se hur de principer som lagts fram tidigare tillämpas i det här partiet. Varje drag syftar till att göra den svaga e-bonden ohållbar, eller till att dra nytta av att de svarta pjäser som försvarar bonden är passiva, för att förbättra vits ställning på andra punkter.
13.Lxe7 Dxe7 14.O-O Tf6 15.Tfe1 Sd6 16.Te2 Ld7
Äntligen kommer löparen ut, inte som en aktiv anfallspjäs, utan bara för att ge plats åt tornet.
17.Tae1 Te8 18.c4 Sf7
Ett mycket skickligt drag, som syftar till att hindra c5 och frestar vit att spela Sxd7 följt av Lxf5, vilket vore dåligt, som följande variant visar: 19.Sxd7 Dxd7 20.Lxf5 Sg5 21.Dg4 Txf5 22.h4 h5 23.Dxf5 exf5 24.Txe8+ Kh7 25.hxg5 Dxd4. Men det är alltid så i sådana fall att om en anfallslinje har förutsetts, finns det en annan; och detta är inget undantag från regeln, som strax ska visas.
19.d5! Sxe5
Till synes det bästa sättet att möta vits mångfaldiga hot. cxd5 hade gjort saken värre, eftersom den vita löparen till slut skulle rikta sig mot den svaga e-bonden via c4.
20.Txe5 g6 21.Dh4 Kg7 22.Dd4 c5
Tvunget, eftersom vit hotade dxe6 och även Dxa7.
23.Dc3 b6
Dd6 var bättre. Men svart vill fresta vit att spela dxe6, i tron att han snart därefter ska vinna tillbaka sin bonde med en säker ställning. Så är det dock inte, vilket vit snabbt visar. Jag måste tillägga att svarts ställning enligt min mening i vilket fall som helst är ohållbar, eftersom alla hans pjäser är bundna till försvaret av en bonde, medan vits pjäser är fria att agera.
24.dxe6 Lc8
25.Le2!
Den avgörande och väl tajmade manövern. Alla svarta pjäser blir verkningslösa när denna löpare når d5.
25...Lxe6 26.Lf3 Kf7 27.Ld5 Dd6
Nu är det uppenbart att alla svarta pjäser är bundna, och det återstår bara för vit att hitta det snabbaste sättet att tvinga fram avgörandet. Vit ska nu försöka placera sin dam på h6, och därefter föra fram h-bonden till h5 för att bryta upp de svarta bönder som skyddar kungen.
28.De3 Te7
Om 28...f4 29.Dh3 h5 30.Dh4 Te7 31.Dg5 Kg7 32.h4 Dd7 33.g3 fxg3 34.f4, och svart blir snart hjälplös, eftersom han måste stå och vänta med sina pjäser medan vit förbereder h5 och till sist, i rätt ögonblick, spelar Txe6 och vinner.
29.Dh6 Kg8 30.h4 a6 31.h5 f4 32.hxg6 hxg6 33.Txe6
Svart ger upp.
När dr E. Lasker kommenterade vits spel i det här partiet sa han vid tillfället att om vits spel analyserades ordentligt skulle man kanske finna att det inte fanns något sätt att förbättra det.
Sådana till synes enkla partier är ofta av den allra svåraste sorten. Fulländning är i sådana fall mycket svårare att uppnå än i ställningar som kräver ett briljant direktanfall mot kungen med pjäsoffer.
23. ATT LÄMNA IFRÅN SIG INITIATIVET
I det tredje fallet finns inget annat att göra, sedan den materiella fördelen vunnits, än att en tid underkasta sig motståndarens anfall, och så snart det slagits tillbaka snabbt agera med alla sina styrkor och vinna på materialet. Ett bra exempel på den här typen av parti ges nedan.
Exempel 53. Att stå emot stormen
Från Havannas internationella mästarturnering 1913. (Spanskt parti.) Vit: J.R. Capablanca. Svart: D. Janowski.
1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lb5 Sf6 4.O-O d6 5.Lxc6+ bxc6 6.d4 Le7 7.Sc3
dxe5 hade kanske varit bättre, men vid den tiden kände jag inte till den varianten, och därför spelade jag det jag visste var bra.
7...Sd7 8.dxe5 dxe5 9.De2 O-O 10.Td1 Ld6 11.Lg5 De8 12.Sh4 g6
Svart erbjuder kvaliteten för att vinna tid och få ett anfall. Utan att alls ta ställning till om ett sådant förfarande var berättigat från svarts sida är det uppenbart att det för vits del bara finns en sak att göra: vinna kvaliteten och sedan förbereda sig på att rida ut stormen. Och när den väl har passerat, agera snabbt med alla styrkor för att dra nytta av det numerära övertaget.
13.Lh6 Sc5 14.Td2 Tb8 15.Sd1 Tb4
För att tvinga vit att spela c4 och därmed skapa ett hål på d4 för sin springare. Sådan storslagen taktik visar mästarens hand.
16.c4 Se6 17.Lxf8 Dxf8 18.Se3
Sf3 var bättre.
18...Sd4 19.Dd1 c5
För att förhindra Txd4, som ger tillbaka kvaliteten men vinner en bonde och lättar på ställningen.
20.b3 Tb8
För att kunna spela Lb7 utan att stänga in tornet.
Svarts manövrerande för positionell fördel är beundransvärt genom hela partiet, och om han förlorar beror det helt på att kvalitetsoffret, utan ens en bonde i utbyte, inte kunde lyckas mot ett sunt försvarsspel.
21.Sf3 f5 22.exf5 gxf5
Ställningen börjar se verkligt farlig ut för vit. I själva verket når svarts anfall nu sin största kraft. Mycket snart når det sin höjdpunkt, och då inleder vit, som är väl förberedd, sin motaktion och skaffar sig genom sitt materiella övertag en otvivelaktig fördel.
23.Sf1 f4 24.Sxd4 cxd4 25.Dh5 Lb7 26.Te1 c5
Han kunde inte spela Te8 på grund av Txd4. Dessutom vill han vara redo att spela e4. För närvarande kan vit inte utan risk spela Txe5, men han förbereder snart vägen för det. Genom att ge ett torn för en löpare och en bonde slår han sedan helt sönder svarts anfall och kommer ut med en bonde mer. Det är på denna grund som vits hela försvarsmanöver vilar.
27.f3 Te8 28.Tde2 Te6
Nu kommer det svarta tornet in i spelet, men vit är förberedd. Nu är det dags att ge tillbaka kvaliteten.
29.Txe5 Lxe5 30.Txe5 Th6 31.De8 Dxe8 32.Txe8+ Kf7 33.Te5 Tc6 34.Sd2
Tf5+ hade kanske varit bättre. Textdraget visade sig inte så starkt som väntat.
34...Kf6 35.Td5 Te6 36.Se4+ Ke7
Txe4 hade förlorat lätt.
37.Txc5 d3!
Mycket fint. Vit kan inte spela Tc7+ på grund av Kd8; Txb7, Txe4 och svart vinner.
38.Kf2 Lxe4 39.fxe4 Txe4 40.Td5 Te3
Slutspelet är mycket svårt att vinna. I den här ställningen måste vit göra sitt sista drag innan partiet ajournerades.
41.b4! Te4 42.Txd3 Txc4 43.Th3 Txb4 44.Txh7+ Kf6 45.Txa7 Kf5 46.Kf3 Tb2 47.Ta5+ Kf6 48.Ta4 Kg5 49.Txf4 Txa2 50.h4+ Kh5 51.Tf5+ Kh6 52.g4
Svart ger upp.
Jag har gått lätt förbi det här partiet på grund av dess svåra natur, och eftersom vi för närvarande ägnar oss mer åt öppningen och mittspelet än åt slutspelen, som kommer att behandlas separat.
24. ATT SÄTTA PJÄSER UR SPEL
Mycket ofta i ett parti spelar en mästare bara för att, så att säga, koppla bort en av motståndarens pjäser från den verkliga stridslinjen. Ofta sätts en löpare eller springare helt ur spel. I sådana fall kan man säga att partiet är vunnet från det ögonblicket, eftersom det, i praktiken, blir en pjäs mer på ena sidan än den andra. En mycket bra illustration ges av följande parti.
Exempel 54. En pjäs ur spel
Spelat vid Hastings Victory-turneringen 1919. (Fyrspringarspel.) Vit: W. Winter. Svart: J.R. Capablanca.
1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Sc3 Sf6 4.Lb5 Lb4 5.O-O O-O 6.Lxc6
Niemzowitschs variant, som jag själv har spelat med framgång i många partier. Den ger vit ett mycket solitt parti. Niemzowitschs idé är att vit i sinom tid ska kunna spela f4 och öppna en linje för tornen, vilket, i kombination med att en springare placeras på f5, borde räcka för att vinna. Han menar att om svart försöker hindra springaren från att gå till f5 måste han försvaga sitt parti på något annat sätt. Om detta är sant eller inte återstår att bevisa, men enligt min mening är draget fullt gott. Å andra sidan råder det ingen tvekan om att svart lätt kan utveckla sina pjäser. Men man måste betänka att vit i den här varianten inte försöker hindra svarts utveckling; han försöker helt enkelt bygga upp en ställning som han anser ointaglig och varifrån han i sinom tid kan inleda ett anfall.
6...dxc6
Alternativet, bxc6, ger utan tvekan vit det bättre spelet.
7.d3 Ld6 8.Lg5
Detta drag stämmer inte alls med variantens natur. Den allmänna strategiska planen för vit är att spela h3, i sinom tid följt av g4, och att föra springaren från c3 till f5 via e2 och g3 eller via d1 och e3. Därefter förenas om möjligt den andra springaren med den genom att placeras på h4, g3 eller e3, allt efter omständigheterna. Den vita kungen står ibland kvar på g1 och placeras andra gånger på g2, men oftast på h1. Till sist kommer i de flesta fall f4, och då börjar det verkliga anfallet. Ibland blir det ett direkt angrepp mot kungen, andra gånger handlar det bara om att finslipa en positionell fördel inför slutspelet, sedan de flesta pjäserna har bytts av.
8...h6 9.Lh4 c5
För att hindra d4 och locka vit att spela Sd5, vilket skulle visa sig ödesdigert. Svarts plan är att spela g5 så snart omständigheterna tillåter, för att befria sin dam och springare från bindningen genom löparen.
10.Sd5
Vit går i fällan. Endast brist på erfarenhet kan förklara detta drag. Vit borde ha betänkt att en spelare med min erfarenhet och styrka aldrig skulle tillåta ett sådant drag om det vore bra.
10...g5
Efter detta drag är vits parti förlorat. Vit kan inte spela Sxg5 eftersom Sxd5 vinner en pjäs. Därför måste han spela Lg3, antingen före eller efter Sxf6+, med katastrofala följder i båda fallen, som ska visas.
11.Sxf6+ Dxf6 12.Lg3 Lg4 13.h3 Lxf3 14.Dxf3 Dxf3 15.gxf3 f6
En enkel granskning visar att vit i praktiken saknar en löpare. Han kan bara befria den genom att offra en bonde, och kanske inte ens då. Det skulle i varje fall kosta tid utöver bonden. Svart ägnar nu all sin kraft åt damflygeln, och med i praktiken en löpare mer kan resultatet inte vara tveksamt. Resten av partiet återges så att eleven kan se hur enkelt det är att vinna ett sådant parti.
16.Kg2 a5 17.a4 Kf7 18.Th1 Ke6 19.h4 Tfb8
Det finns ingen anledning att ägna kungsflygeln någon uppmärksamhet, eftersom vit inte vinner något på att byta bönder och öppna h-linjen.
20.hxg5 hxg5 21.b3 c6 22.Ta2 b5 23.Tha1 c4
Om vit tar den erbjudna bonden vinner svart omedelbart tillbaka den med Tb4 efter bxc4.
24.axb5 cxb3 25.cxb3 Txb5 26.Ta4 Txb3 27.d4 Tb5 28.Tc4 Tb4 29.Txc6 Txd4
Vit ger upp.
25. EN SPELARES MOTIV GRANSKADE I ETT EXEMPELPARTI
Nu när några av mina egna partier med mina egna kommentarer har getts, erbjuder jag för noggrann genomläsning och studium ett mycket fint parti spelat av Sir George Thomas, en av Englands främsta spelare, mot mr F.F.L. Alexander, i mästerskapet för City of London Chess Club vintern 1919–1920. Det har den intressanta egenheten för eleven att Sir George Thomas vänligen skrev kommentarerna till partiet åt mig på min begäran, med överenskommelsen att jag skulle lägga till de kommentarer jag ansåg lämpliga. Sir George Thomas kommentarer står inom hakparentes och skiljs på så sätt från mina egna.
Exempel 55. Damgambit avslaget
Vit: F.F.L. Alexander. Svart: Sir George Thomas. (Kommentarer inom hakparentes är Thomas egna; övriga är Capablancas.)
1.d4 d5 2.Sf3 Sf6 3.c4 e6 4.Sc3 Sbd7 5.Lg5 c6 6.e3 Da5.
[Ett av syftena med svarts försvarsmetod är att dubbelt angripa vits damspringare med Se4, följt av dxc4. Men Sd2 är förmodligen ett starkt sätt att möta hotet.] Det finns dessutom två goda skäl för den här försvarsmetoden: dels att den inte spelas lika ofta som andra försvar och därför är mindre känd, dels att den ger svart två löpare mot löpare och springare, vilket generellt sett är en fördel.
7.Lxf6 Sxf6 8.a3 Se4 9.Db3 Le7.
Detta är inte den logiska platsen för löparen, som borde ha ställts på d6. I öppningen är tiden av stor vikt, och spelaren bör därför vara ytterst noggrann med sin utveckling och se till att pjäserna ställs på rätt rutor.
10.Ld3 Sxc3 11.bxc3 dxc4 12.Lxc4 Lf6.
[Jag ville inte att vits springare skulle nå e5, varifrån jag inte kunde fördriva den med f6 utan att försvaga min e-bonde.] Samma resultat kunde ha uppnåtts genom ...Ld6. Det bekräftar för övrigt vad jag redan påpekat — att löparen från början borde ha spelats till d6.
13.O-O.
Alternativet var e4, följt av e5 och sedan O-O. Vit skulle därigenom ta initiativet men avsevärt försvaga sin bondeställning, och kunde tvingas satsa allt på ett våldsamt kungsangrepp. Detta är en vändpunkt i partiet, och det är i sådana ställningar som spelarens temperament och stil avgör partiets fortsatta gång.
13...O-O 14.e4 e5
15.d5.
[Vit kunde spela 15.Tfd1, och behålla möjligheten att bryta upp centrum senare. Jag ville att han skulle föra fram den här bonden, eftersom det nu finns en fin post för min löpare på c4.] Med detta drag visar vit att han inte förstår sin ställnings sanna värde. Hans enda fördel bestod i att svarts damlöpare ännu inte var utvecklad. Han borde därför ha planerat att hindra löparen från att komma ut, eller, om det inte gick, tvingat svart att försvaga sin bondeställning för att få ut den. Tre drag var värda att överväga: för det första a4, för att behålla den vita löparen i den dominerande ställning den nu intar (bemöts med Dc2); för det andra, ett av tornen till d1 för att hota 16.dxe5 Lxe5 17.Sxe5 Dxe5 18.Lxf7+ (bemöts med ...Lg4); för det tredje h3, för att hindra ...Lg4 och därefter, med torn till d1 enligt ovan, tvinga svart till ...b5, vilket skulle försvaga hans damflygelbönder. Genom h3 hade vit uppnått det önskade syftet. Textdraget spärrar den vita löparens verkan och underlättar svarts utveckling. Härefter agerar vit defensivt, och intresset genom resten av partiet centreras huvudsakligen kring svarts spel och hur han genomför sitt anfall.
15...Dc7 16.Ld3.
[Detta verkar fel, eftersom det underlättar utvecklingen av svarts damflygel. För närvarande kan han inte spela b6 på grund av svaret dxc6 följt av Ld5.]
16...b6 17.c4 Lb7 18.Tfc1.
[Med tanken Tab1 och sedan c5. Men det tvingar bara svart att föra sin löpare till c5, vilket han ändå skulle göra.]
18...Le7 19.Tc2 Lc5 20.Db2 f6.
[Förmodligen hade det varit bättre att spela 20...Tfe8, med tanken ...f5 lite senare.] Svarts spel här är svagt — det saknar kraft, och det verkar inte finnas någon tydlig anfallsplan. Det är sant att det här är de svåraste ställningarna att hantera i ett parti. I sådana fall måste spelaren utforma en plan i stor skala som ger utsikter till framgång, och som samtidigt kan genomföras med de medel han förfogar över. Av ställningens karaktär att döma verkar svarts bästa chans vara att samla sina styrkor för ett anfall mot vits centrum, för att sedan följas av ett direkt kungsangrepp. Han bör därför spela ...Tae8, med hot om ...f5. Om vit lyckas omintetgöra denna plan bör svart, så snart några av vits pjäser bundits på kungsflygeln, snabbt flytta över sitt anfall till damflygeln och öppna en linje för sina torn, vilket — när de väl kommer i spel — bör ge fördel tack vare de två löparnas stora kraft.
21.Tab1 Tad8 22.a4 La6 23.Td1
[Vit har uppenbarligen förlorat tid med sina tornmanövrar.]
23...Tfe8 24.Db3
[För att föra över damen efter Sh4 och Le2.]
24...Td6 25.Sh4 g6 26.Le2
26...cxd5
[Jag ansåg den här avbytesoperationen nödvändig här, eftersom vit hotar att föra sin löpare via g4 till e6. Om han återtog med löparbonden tänkte jag byta löpare och lita till mina två bönder mot en på damflygeln. Jag väntade mig inte att han skulle återta med kungsbonden, vilket tycktes utsätta honom för ett våldsamt kungsflygelangrepp.] Svarts bedömning här tror jag är felaktig. Hade vit återtagit med löparbonden, som väntat, hade han fått den sämre bondeställningen, eftersom vit då fått en fribonde väl understödd på damflygeln. Hans enda fördel hade legat i en mycket välplacerad löpare mot en illa placerad springare — och i sådana ställningar är löparen alltid starkare än springaren. Han kunde och borde ha förhindrat allt detta genom att spela ...Lc8, eftersom han då, om vit svarat Db3, hade kunnat spela ...cxd5, och vit hade inte kunnat återta med löparbonden på grund av ...Lxf2+ med kvalitetsvinst.
27.exd5 e4 28.g3 e3
Detta drag gillar jag inte. Det hade varit bättre att hålla det i reserv och i stället spela ...f5, för att i sinom tid följas av ...g5 och ...f4, efter att ha placerat damen på d7, f7 eller någon annan lämplig ruta. Textdraget spärrar den kraftfulla löparens verkan på c5 och gör vits ställning säkrare än den borde vara. Draget är i sig ett mycket starkt anfallsdrag, men det står isolerat, utan effektiv fortsättning. Sådana framstötar bör som regel bara göras när de kan följas upp av ett samordnat pjäsangrepp.
29.f4 Lc8 30.Sf3 Lf5 31.Tb2 Te4 32.Kg2 Dc8 33.Sg1 g5
[Om nu 34.Lf3 gxf4 35.Lxe4 Lxe4+ med ett vinnande anfall.]
34.fxg5 fxg5 35.Tf1 g4
35...Th6 var alternativet. Vits enda drag hade då varit 36.Kh1. Ställningen är nu uppenbart vunnen för svart, och det är bara en fråga om att hitta rätt väg. Slutanfallet förs nu av Sir George Thomas på ett oklanderligt sätt.
36.Ld3 Tf6 37.Se2 Df8
[Förhindrar återigen Lxe4, genom det maskerade angreppet på vits torn. Vit skyddar därför sitt torn.] Om 38.Sf4, så 38...e2! 39.Sxe2 Txe2+ 40.Txe2 Le4+!! 41.Lxe4 (bäst) Txf1 och vit är förlorad. Om svart däremot mot 38.Sf4 spelar 38...Dh6, och vit svarar 39.Dc2, ger jag mig gärna nöjet att erbjuda ställningen till mina läsare som en synnerligen vacker och märklig vinst för svart, med start 39...Dh3+!!! Jag lämnar varianterna åt eleven att räkna ut själv.
38.Tbb1 Dh6 39.Dc2
[En dubbelattack mot tornet — som fortfarande inte kan tas — och förberedelse att försvara h-bonden.] Om antingen tornet eller löparen tas blir vit matt inom några drag.
39...Dh3+ 40.Kh1 Txc4!!
[Om i stället 40...Th6 så 41.Sg1 Dxg3 42.Dg2. Svart försöker därför få bort damen från försvaret.] Ett mycket vackert drag, och det bästa sättet att fortsätta anfallet.
41.Dxc4
[Bästa försvaret var 41.Txf5, men svart hade då kommit ut med dam mot torn och springare.]
41...Lxd3
[Återigen inte 41...Th6, på grund av 42.d6 med upptäckt schack.]
42.Txf6
[Om 42.Dxd3, då vinner till sist 42...Th6.]
42...Lxc4 43.Sf4 e2!
[Damen har ingen flyktväg, men vit hinner inte ta den.]
44.Tg1 Df1
Vit ger upp. Ett mycket fint avslut.