Kapitel II. Fler principer i slutspelet
Vi ska nu återvända till slutspelen för att undersöka några fler principer, sedan åter till mittspelet och till sist till öppningarna igen, så att framstegen blir gradvisa men sammanhängande. På så sätt blir grunden vi bygger vidare på stabil och solid.
9. EN GRUNDLÄGGANDE PRINCIP
I ställningen ovan kan vit göra oavgjort genom att spela b4, enligt huvudregeln att föra fram den bonde som är fri från motstånd. Men anta att vit, antingen för att han inte känner till principen eller för att han i det här fallet inte inser dess värde, i stället spelar 1.a4. Då vinner svart genom att spela 1...a5 och tillämpa en av schackstrategins kardinalprinciper:
En enhet som binder två.
I det här fallet binder en enda bonde två av motståndarens bönder. Eleven kan inte lägga för stor vikt vid den här principen. Den kan tillämpas på många sätt och är ett av de viktigaste vapnen i en mästares hand.
Exempel 22. En bonde binder två
Exemplet nedan bör räcka som bevis. Här är huvudvarianten:
1.a4 a5 2.Kg2 Kf4 (bäst; se varför) 3.b4 axb4 (bäst) 4.a5 b3 5.a6 b2 6.a7 b1=D 7.a8=D De4+ 8.Dxe4+ Kxe4.
Detta för partiet till en ställning som vinns av svart, och som utgör ett av de klassiska slutspelen med kung och bönder. Jag ska försöka förklara grundidén för den som inte redan känner till den.
10. ETT KLASSISKT SLUTSPEL
Exempel 23. Tre delar mot samma mål
I den här ställningen består vits bästa försvar i att låta bonden stå kvar på h2. Så snart bonden förs fram blir det lättare för svart att vinna. Svarts vinstplan (under förutsättning att vit inte flyttar sin bonde) kan delas in i tre delar. Den första delen går ut på att föra kungen till h3, samtidigt som bondeställningen hålls intakt.
1.Kg3 Ke3 2.Kg2 Kf4 3.Kf2 Kg4 4.Kg2 Kh4 5.Kg1 Kh3.
Den första delen är nu avklarad.
Den andra delen blir kort och består i att föra fram tornbonden uppför h-linjen.
6.Kh1 h5 7.Kg1 h4.
Därmed är andra delen avslutad.
Den tredje delen består i att tajma framryckningen av g-bonden så att g3 spelas när den vita kungen står på h1 — det blir då avgörande att kunna föra fram g-bonden ett eller två steg beroende på var vita kungen står.
8.Kh1 g5 9.Kg1 g4 10.Kh1 g3 11.hxg3 hxg3 12.Kg1 g2 13.Kf2 Kh2, och vinner.
Det är på detta analytiska sätt eleven bör försöka lära sig. Han tränar då sitt sinne att följa en logisk kedja av resonemang i vilken ställning som helst. Exemplet är utmärkt träning, eftersom det är lätt att dela in det i tre steg och förklara huvudpoängen i varje del.
11. ATT SKAFFA EN FRIBONDE
När tre eller fler bönder står mot varandra i en ställning som den i exempel 24 finns det alltid en chans för den ena eller andra sidan att skaffa sig en fribonde.
Exempel 24. Att skaffa en fribonde
I ställningen ovan skaffar man sig en fribonde genom att föra fram mittenbonden.
1.b6 axb6 2.c6 bxc6 3.a6, och eftersom den vita bonden i det här fallet står närmare förvandling än någon av de svarta bönderna vinner vit.
Hade det i stället varit svarts tur att dra hade svart kunnat spela 1...b6 2.cxb6 cxb6 3.axb6 axb6 — här vore det inte lönt att försöka skaffa en fribonde, eftersom de vita bönderna då skulle stå närmare förvandling än svarts enda kvarvarande bonde, och partiet, korrekt spelat, blir oavgjort.
12. HUR MAN AVGÖR VILKEN BONDE SOM FÖRVANDLAS FÖRST
När två bönder är fria, eller kommer att bli fria, att gå till förvandling kan man genom att räkna avgöra vilken bonde som lyckas först.
Exempel 25. Vem som drar först vinner
Det första man gör är att räkna ut om den motsatta kungen hinner stoppa fribonden från att förvandlas. När, som här, det inte går, gäller det att räkna ut vilken bonde som kommer fram först. I det här fallet är tiden densamma, men den bonde som når åttonde raden först och blir dam kan då slå motståndarens dam så snart den tillkommer. Så här:
1.a4 h5 2.a5 h4 3.b6 axb6 4.a6 h3 5.a7 h2 6.a8=D, och vinner.
Eleven gör klokt i att bekanta sig med den här typen av enkla slutspel, för att skaffa sig vanan att räkna, och därmed lätt kunna avgöra när man hinner först eller inte.
13. OPPOSITIONEN
När kungarna måste flyttas, och en spelare med tvång kan föra sin kung till en ställning liknande den i diagrammet nedan, så att motståndaren tvingas dra och lämna plats, sägs den spelaren ha oppositionen.
Exempel 26. Oppositionens grundform
Anta att vit i ställningen ovan spelar 1.Kd4. Nu kan svart antingen motsätta sig den vita kungens framryckning genom att spela Kd6, eller, om han föredrar det, "passera" med sin egen kung genom Kf5. Observera att kungarna står rakt mitt emot varandra och att antalet mellanliggande rutor är udda — en, i det här fallet.
Oppositionen kan ta den form som visas ovan, vilket kan kallas verklig eller nära frontal opposition; eller denna form:
som kan kallas verklig eller nära diagonal opposition; eller, återigen, denna form:
som kan kallas verklig eller nära lateral opposition.
I praktiken är de alla en och samma sak. Kungarna står alltid på rutor av samma färg, det finns bara en mellanliggande ruta mellan dem, och den spelare som senast drog "har oppositionen".
När kungarna står på samma linje och antalet mellanliggande rutor är jämnt, har den spelare som har draget oppositionen.
Exempel 27. Oppositionens värde
Ställningen ovan visar tydligt oppositionens enorma värde. Ställningen är mycket enkel. Väldigt lite finns kvar på brädet, och för en nybörjare ser den antagligen helt jämn ut. Så är dock inte fallet. Den som har draget vinner. Observera att kungarna står rakt framför varandra och att antalet mellanliggande rutor är jämnt.
Hur vinner man då en sådan ställning? Det riktiga sättet att börja är att gå rakt fram. Alltså:
1.Ke2 Ke7 2.Ke3 Ke6 3.Ke4 Kf6.
Nu kan vit välja mellan att spela Kd5 och därmed "passera" med sin kung, eller att spela Kf4 och hindra den svarta kungen från att passera, och därmed behålla oppositionen. Enkel räkning visar att det förra bara leder till remi, så vit väljer det senare och spelar:
4.Kf4 Kg6.
Om 4...Ke6 vinner 5.Kg5.
5.Ke5 Kg7.
Genom att räkna ser man nu att vit vinner genom att erövra svarts b-bonde.
Förloppet har varit förhållandevis enkelt i varianten ovan, men svart har andra försvarsvägar som är svårare att övervinna. Låt oss börja om.
1.Ke2 Kd8.
Om nu 2.Kd3 Kd7, eller om 2.Ke3 Ke7, och svart får oppositionen i båda fallen. (När kungarna står rakt framför varandra och antalet mellanliggande rutor är udda har den spelare som drog sist oppositionen.)
För att vinna måste den vita kungen nu gå fram. Det finns bara en annan ruta han kan gå till, f3, och det är rätt ruta. Man ser alltså att när motståndaren gör ett så kallat väntedrag i sådana fall måste man gå fram och lämna en rad eller linje fri mellan kungarna. Vi får därför:
2.Kf3 Ke7.
Nu vore det dåligt att gå fram, eftersom svart då, genom att föra upp sin kung framför din, skulle få oppositionen. Det är vits tur att göra ett drag liknande svarts första drag, nämligen:
3.Ke3,
vilket för ställningen tillbaka till den första varianten. Eleven gör klokt i att bekanta sig med kungens hantering i alla exempel på opposition. Det avgör ofta om ett parti vinns eller förloras.
Exempel 28. Oppositionen som försvarsmedel
Följande ställning är ett utmärkt bevis på oppositionens värde som försvarsmedel.
Vit ligger en bonde under och verkar förlorad, men han kan ändå hålla remi på följande sätt:
1.Kh1!
Bondeställningen tillåter inte vit att hålla remi med hjälp av den verkliga eller nära oppositionen, och därför tar han den fjärran oppositionen. Om nämligen 1.Kf1 – verklig eller nära opposition – så 1...Kd2 2.Kf2 Kd3, och vit kan inte fortsätta att hålla den laterala opposition som är nödvändig för hans säkerhet, på grund av sin egen bonde på f3. Efter textdraget däremot, om
1...Kd2 2.Kh2 Kd3 3.Kh3! Ke2 4.Kg2 Ke3 5.Kg3 Kd4 6.Kg4,
angriper vit bonden och tvingar svart att spela 6...Ke3, varpå vit kan gå tillbaka till g3 som redan visats och hela tiden behålla oppositionen.
Om vi går tillbaka till utgångsställningen, och svart spelar
1.Kh1 g4,
så spelar vit inte fxg4, eftersom ...e4 då vinner, utan:
2.Kg2 Kd2.
Om 2...gxf3+ 3.Kxf3, följt av Ke4, och det blir remi.
3.fxg4 e4,
och enkel räkning visar att båda sidor får dam, och partiet blir remi.
Om eleven nu tar sig besväret att gå tillbaka till de exempel med kung och bönder som jag har gett i den här boken, kommer han att inse att oppositionen är av avgörande betydelse i dem alla — som den faktiskt är i nästan alla slutspel med kung och bönder, utom i de fall där bondeställningen i sig garanterar vinsten.
14. SPRINGARENS OCH LÖPARENS RELATIVA VÄRDE
Innan vi ägnar oss åt den här frågan är det värt att redan nu slå fast att två springare ensamma inte kan sätta matt — men under vissa förutsättningar kan de göra det om motståndaren har en eller flera bönder.
Exempel 29. Två springare mot bonde
I ställningen ovan kan vit inte vinna, trots att den svarta kungen är instängd i hörnet. Men i följande ställning, där svart har en bonde,
vinner vit med eller utan draget. Alltså:
1.Sg6 h4.
Vit kan inte ta bonden, eftersom det då blir remi, som förklarats ovan.
2.Se5 h3 3.Sc6 h2 4.Sb5 h1=D 5.Sc7 matt.
Skälet till denna egenhet i schack är uppenbart: med två springare kan vit bara göra den svarta kungen patt, om inte svart har en bonde som kan flytta.
Exempel 30. Löparens svaghet mot tornbonde
Trots att vit ligger en löpare och en bonde över kan ställningen inte vinnas. Det är löparens största svaghet: när tornbonden förvandlas på en ruta av motsatt färg mot löparen, och motståndarkungen står framför bonden, är löparen fullkomligt värdelös. Allt svart behöver göra är att hålla sin kung nära hörnrutan.
Exempel 31. Springare mot två bönder
I ställningen ovan kan vit vinna med eller utan draget. Vi tar den svåraste varianten:
1...Kh2 2.Sg4+ Kh1 3.Kf1 g5 4.Kf2 h2 5.Se3 g4 6.Sf1 g3+ 7.Sxg3 matt.
Sedan vi nu har sett dessa undantagsfall kan vi analysera springarens och löparens olika förtjänster och relativa värde.
Amatörer anser i allmänhet att springaren är den mer värdefulla av de två, främst därför att springaren, till skillnad från löparen, kan bemästra både svarta och vita rutor. Man förbiser dock ofta att springaren vid varje enskilt tillfälle bara har tillgång till en färg. Det tar också mycket längre tid att föra en springare från ena flygeln till den andra. Dessutom kan, som följande exempel visar, en löpare göra en springare patt — en artighet som springaren inte kan återgälda.
Exempel 32. Löparen kan ge springaren patt
Ju svagare spelaren är, desto mer fruktansvärd är springaren för honom, men när spelaren blir starkare blir löparens värde tydligare för honom, och naturligtvis sjunker då, eller bör sjunka, hans uppskattning av springarens värde jämfört med löparens. I detta avseende, liksom i många andra, ligger dagens mästare långt före tidigare generationers mästare. Medan några av de allra bästa bland dem, som Pillsbury och Tjigorin, för inte så länge sedan föredrog springare framför löpare, finns det knappast någon mästare i dag som inte helt skulle instämma i det som sagts ovan.
Anm. I originalets diagram finns bara springaren och löparen; kungarna på h8 och h2 är tillagda här för att ställningen ska vara laglig.
Exempel 33. Nästan det enda fall då springaren är mer värd än löparen
Det här är ungefär det enda fallet då springaren är mer värd än löparen.
Det är vad som kallas en blockställning, och alla bönderna står på samma sida av brädet. (Hade det funnits bönder på båda sidor av brädet hade det inte varit någon fördel att ha springare.) I en sådan ställning har svart utmärkta vinstchanser. Vit har förstås en extra svaghet i att hans bönder står på rutor av samma färg som hans löpare. Detta är ett misstag som spelare ofta gör. Det riktiga är i allmänhet att i ett slutspel ha sina bönder på rutor av motsatt färg mot den egna löparen. När man har bönderna på rutor av samma färg begränsas den egna löparens verkan av dem, och följaktligen minskar löparens värde, eftersom en pjäs värde ofta kan mätas i antalet rutor den behärskar. I samband med detta vill jag också påpeka att det i allmänhet är att föredra att ha sina bönder på rutor av samma färg som motståndarens löpare, särskilt om de är fribönder som stöds av kungen. Principerna kan formuleras så här:
När motståndaren har en löpare, håll dina bönder på rutor av samma färg som motståndarens löpare.
När du själv har en löpare, oavsett om motståndaren också har en eller inte, håll dina bönder på rutor av motsatt färg mot din egen löpare.
Naturligtvis måste dessa principer ibland anpassas efter ställningens krav.
Exempel 34. Oavgjort med löpare, springare och bönder på en sida
Bönderna står på en sida av brädet, och varken springare eller löpare ger någon fördel. Partiet bör helt klart sluta oavgjort.
Exempel 35. Bönder på båda sidor — löparen att föredra
Nu är det att föredra att ha löparen, även om ställningen, korrekt spelad, bör sluta oavgjort. Löparens fördel ligger både i förmågan att på långt håll bemästra båda sidor av brädet från en central position och i förmågan att snabbt flytta sig från ena sidan till den andra.
Exempel 36. Obalanserade bönder ger löparen fördel
Här är det otvetydigt en fördel att ha löparen, eftersom bönderna, trots att båda har lika många, inte är balanserade på var sida av brädet: på kungsflygeln har vit tre mot två, medan svart har tre mot två på damflygeln. Med korrekt spel bör partiet ändå sluta oavgjort, fast vit har något bättre chanser.
Exempel 37. Fribonde ger löparen stor fördel
Här är en ställning där löparen ger en avgörande fördel, eftersom det inte bara finns bönder på båda sidor av brädet utan även en fribonde på var sida. Svart bör ha extremt svårt att hålla oavgjort i den här ställningen, om det ens går.
Exempel 38. Ytterligare ett svårt fall för svart
Även här skulle svart ha stora svårigheter att hålla remi.
Eleven bör noga överväga dessa ställningar. Jag hoppas att de många exemplen ska hjälpa honom att förstå springarens och löparens relativa förtjänster till sitt rätta värde. När det gäller det allmänna tillvägagångssättet är en lärare, eller praktisk erfarenhet, bäst. Jag kan dock säga generellt att det riktiga i dessa slutspel, som i alla liknande slutspel, är: att föra fram kungen mot brädets mitt eller mot fribönderna, eller mot bönder som kan angripas, och att snabbt föra fram fribonden eller fribönderna så långt som det är förenligt med deras säkerhet.
Att ge en fast spelplan vore dårskap. Varje slutspel är olika och kräver olika behandling, beroende på vad motståndaren avser att göra. Det som räknas är beräkning genom att se de framtida ställningarna framför sig.
15. HUR MAN SÄTTER MATT MED SPRINGARE OCH LÖPARE
Exempel 39. Springare och löpare mot kung
I det här exemplet måste vi sätta matt antingen på a1 eller h8. Slutspelet kan delas in i två delar. Den första delen består i att driva den svarta kungen till sista raden. Vi kan börja, som man i allmänhet gör i alla sådana fall, med att föra kungen till brädets mitt:
1.Ke2 Kd7.
Svart går, för att göra det svårare, mot det vita hörnet:
2.Kd3 Kc6 3.Lf4 Kd5 4.Se2 Kc5 5.Sc3 Kb4 6.Kd4 Ka5 7.Kc5 Ka6 8.Kc6 Ka7 9.Sd5 Ka8.
Den första delen är nu avklarad; den svarta kungen står i det vita hörnet.
Den andra och sista delen består i att driva den svarta kungen från a8 till a1 eller h8 för att sätta matt. I den här ställningen går det snabbast till a1.
10.Sb6+ Ka7 11.Lc7 Ka6 12.Lb8 Ka5 13.Sd5 Ka4.
Svart försöker ta sig mot h8 med kungen. Vit har två sätt att förhindra det: det ena är 14.Le5 Kb3 15.Se3, och det andra är det som jag ger i texten och som jag anser vara bättre för eleven att lära sig, eftersom det är mer metodiskt och mer i samklang med andan i alla dessa slutspel: att använda kungen så mycket som möjligt.
14.Kc5! Kb3 15.Sb4 Kc3 16.Lf4 Kb3 17.Le5 Ka4 18.Kc4 Ka5 19.Lc7+ Ka4 20.Sd3 Ka3 21.Lb6 Ka4 22.Sb2+ Ka3 23.Kc3 Ka2 24.Kc2 Ka3 25.Lc5+ Ka2 26.Sd3 Ka1 27.Lb4 Ka2 28.Sc1+ Ka1 29.Lc3 matt.
Man ser att slutspelet är ganska mödosamt. Det finns två utmärkande drag: kungens täta uppföljning, och kontrollen av rutorna av motsatt färg mot löparen genom springarens och kungens samverkan. Eleven gör klokt i att metodiskt öva sig i det här slutspelet, eftersom det ger en mycket god uppfattning om pjäsernas verkliga kraft, och det kräver framsynthet för att matt ska kunna sättas inom de femtio drag som reglerna medger.
16. DAM MOT TORN
Detta är ett av de svåraste slutspelen utan bönder. Försvarets resurser är många, och det krävs god teknik för att lyckas inom de femtio drag reglerna tillåter.
Exempel 40. Dam mot torn, matt (1)
Det här är en av standardställningarna som svart ofta kan åstadkomma. Nu är det vits drag. Om det vore svarts drag vore det enkelt, eftersom han då måste flytta tornet bort från kungen (ta reda på varför), och då vore tornet förhållandevis lätt att vinna. Av detta drar vi slutsatsen att huvudsyftet är att tvinga bort det svarta tornet från den försvarande kungen, och att vi, för att tvinga svart till det, måste åstadkomma ställningen i diagrammet med svart vid draget. När man vet vad som krävs blir det lättare att hitta vägen. Alltså:
1.De5+
Inte 1.Da6, på grund av 1...Tc7+ 2.Kb6 Tc6+ 3.Kxc6 patt. (Nybörjaren går undantagslöst i den här fällan.)
1...Ka8 (eller 1...Ka7) 2.Da1+ Kb8 3.Da5.
På några få drag har vi uppnått vårt syfte. Den första delen är avslutad. Nu kommer vi till den andra delen. Tornet kan bara gå till en vit ruta, annars vinner damens första schack det. Alltså:
3...Tb1 4.De5+ Ka8 (bäst) 5.Dh8+ Ka7 6.Dg7+ Ka8 7.Dg8+ Tb8 8.Da2 matt.
(Eleven bör själv ta reda på hur man vinner efter 3...Tb3 4.De5+ Ka7.)
Exempel 41. Dam mot torn, matt (2)
Tillvägagångssättet här liknar det föregående mycket. Det gäller att hindra tornet från att gå emellan på b8 på grund av omedelbar matt, och på samma sätt hindra kungen från att gå till a6 eller c8.
Exempel 42. Dam mot torn, en svårare ställning
Vi ska nu undersöka en svårare ställning.
Många spelare skulle låta sig luras av den här ställningen. Det drag som ser mest naturligt ut är inte det bästa. Anta att vi börjar:
1.De5+ Kf8 2.Kg6 Td7.
Det enda försvaret, men tyvärr ett mycket effektivt sådant, som gör det mycket svårt för vit, eftersom han inte kan spela 3.De6 på grund av 3...Tg7+ 4.Kf6 Tg6+ med remi. Han kan inte heller vinna snabbt genom 3.Dc5+, eftersom 3...Ke8 4.Kf6 Td6+! driver tillbaka den vita kungen.
Sedan vi nu har sett svårigheterna i ställningen går vi tillbaka. Det bästa draget är
1.Dg5+! Kh8.
Om 1...Kh7 2.Dg6+ Kh8 3.Kh6!
2.De5+! Kh7 (bäst) 3.Kg5 Ta7! (bäst).
Om 3...Tg7+ 4.Kf6 får vi en ställning liknande dem i exempel 40 och 41.
4.De4+ Kg8 5.Dc4+ Kh7 6.Kf6 Tg7 7.Dh4+ Kg8 8.Dh5,
och vi har ställningen i exempel 40 med svart vid draget.
Låt oss gå tillbaka igen.
1.Dg5+ Kf8 2.Dd8+ Kg7 3.Kg5 Tf3.
Den bästa platsen för tornet, bort från kungen. 3...Kh7 4.Dd4 Tg7+ 5.Kf6 skulle leda till ställningar liknande dem vi redan sett.
4.Dd4+ Kf8 5.Kg6.
Även 5.Dd6+ Kg7 6.De5+ Kf8 7.Kg6 skulle vinna tornet. Textdraget ges dock för att visa finessen i sådana slutspel. Vit hotar nu matt på d8.
5...Tg3+ 6.Kf6 Tf3+ 7.Ke6 Th3.
Vit hotade matt på h8.
8.Df4+,
och tornet går förlorat (till exempel 8...Kg7 9.Dg4+ Kh6 10.Dxh3+).
Lägg i dessa exempel märke till att schackarna på långt håll längs diagonalerna ofta har varit nyckeln till alla vinstmanövrer. Också att dam och kung ofta hålls på olika linjer. Eleven bör noga gå igenom dessa ställningar och överväga alla möjligheter som inte ges i texten.
Han bör ännu en gång gå igenom allt som redan skrivits innan han går vidare i boken.