Kapitel I. Grundprinciper
Det första en elev bör göra är att bekanta sig med pjäsernas styrka. Bäst görs detta genom att lära sig utföra några av de enkla mattsättningarna snabbt.
1. NÅGRA ENKLA MATTER
Exempel 1. Torn och kung mot kung
Principen är att driva den anfallna kungen till bortre kanten av brädet, oavsett sida.
I den här ställningen visar sig tornets styrka redan i första draget: 1.Ta7, som omedelbart begränsar den svarta kungen till åttonde raden. Matt sätts sedan snabbt: 1.Ta7 Kg8 2.Kg2.
Kungens och tornets samverkan krävs för att nå en ställning där matt kan tvingas fram. Grundregeln för en nybörjare är att hålla sin egen kung så nära som möjligt på samma rad — eller, som här, samma linje — som motståndarens kung. När kungen (som här) har förts fram till sjätte raden är det bättre att placera den inte på samma linje som motståndarens kung, utan på linjen närmast intill, mot centrum.
2...Kf8 3.Kf3 Ke8 4.Ke4 Kd8 5.Kd5 Kc8 6.Kd6.
Inte 6.Kc6, för då går svarts kung tillbaka till d8 och det tar betydligt längre tid att sätta matt. Om kungen nu går tillbaka till d8 sätter Ta8 matt direkt.
6...Kb8 7.Tc7 Ka8 8.Kc6 Kb8 9.Kb6 Ka8 10.Tc8 matt.
Det har tagit exakt tio drag att sätta matt från utgångsställningen. Vid drag 5 kunde svart i stället ha spelat 5...Ke8, och enligt principen ovan hade vit fortsatt 6.Kd6 Kf8 (kungen tvingas till slut att stå framför den vita kungen och matt sätts med Ta8); 7.Ke6 Kg8 8.Kf6 Kh8 9.Kg6 Kg8 10.Ta8 matt.
Exempel 2. Torn och kung mot kung, kungen i centrum
Eftersom svarts kung står i centrum av brädet är det bästa sättet att gå till väga att föra fram den egna kungen: 1.Ke2 Kd5 2.Ke3. Eftersom tornet ännu inte kommit i spel är det bättre att föra kungen rakt in mot centrum, inte framför utan vid sidan av den andra kungen.
Efter 2...Kc4 3.Th5 (tornet driver tillbaka kungen om den söker sig fram) fortsätter vit att metodiskt begränsa den svarta kungens rörelseutrymme, med kung och torn i nära samverkan, tills kungen är helt instängd i ett hörn:
3...Kc3 4.Th4 Kc2 5.Tc4+ Kb3 6.Kd3 Kb2 7.Tb4+ Ka3 8.Kc3 Ka2 9.Ta4+ Kb1 10.Ta5 Kc1 11.Ta1 matt.
Det har tagit elva drag att sätta matt, och jag tror att det under alla omständigheter bör gå att göra på under tjugo. Det kan verka enformigt, men det är väl värt att öva som nybörjare, eftersom det lär ut rätt hantering av pjäserna.
(Övningen kan lika gärna föras mot valfritt hörn — tekniken, att med kung och torn steg för steg krympa motståndarkungens rörelseyta, är densamma oavsett vilken sida av brädet den utspelar sig på.)
Exempel 3. Två löpare mot kung
Här kommer vi till två löpare och kung mot kung.
Eftersom svarts kung står i hörnet kan vit spela 1.Ld3 Kg7 2.Lg5 Kf7 3.Lf5, och redan nu är den svarta kungen instängd på ett fåtal rutor. Hade svarts kung från början stått i centrum av brädet, eller borta från bortre raden, borde vit i stället ha fört fram sin kung och med löparnas hjälp begränsat den svarta kungens rörelser till så få rutor som möjligt.
I den här typen av slutspel måste kungen inte bara drivas till brädets kant, utan även in i ett hörn, och innan matt kan ges måste den vita kungen föras fram till sjätte raden och samtidigt till en av de två yttersta linjerna.
Manövern är långsam men metodisk: löparna samverkar för att kontrollera rutorna av den ena färgen medan kungen driver in motståndarkungen i hörnet, och till sist ges matt med en löpare som slår till på diagonalen medan den andra löparen spärrar flyktrutorna.
Vi kan nu fortsätta:
1.Ld3 Kg7 2.Lg5 Kf7 3.Lf5 Kg7 4.Kf2 Kf7 5.Kg3 Kg7 6.Kh4 Kf7 7.Kh5 Kg7 8.Lg6 Kg8 9.Kh6 Kf8 10.Lh5 Kg8 11.Le7 Kh8 12.Lg4 Kg8 13.Le6+ Kh8 14.Lf6 matt.
Det tar ungefär fjorton drag att tvinga fram matt, och i vilken ställning som helst bör det gå att göra på under trettio. I alla slutspel av det här slaget måste man vara noga med att inte råka ut för patt.
Exempel 4. Dam och kung mot kung
Vi kommer nu till dam och kung mot kung. Eftersom damen förenar tornets och löparens styrka är detta den enklaste av alla mattsättningar, och bör alltid kunna genomföras på under tio drag.
Ett bra sätt att börja är att göra det första draget med damen, och försöka begränsa den svarta kungens rörlighet så mycket som möjligt:
1.Dc6 Kd4 2.Kd2 Ke5 3.Ke3 Kf5 4.Dd6 Kg5 5.De6 Kh4 6.Dg6 Kh3 7.Kf3 Kh4 8.Dg4 matt.
I den här mattsättningen måste, precis som med tornet, den svarta kungen drivas till brädets kant — men eftersom damen är så mycket starkare än tornet går det betydligt snabbare och lättare. Detta är de tre elementära mattsättningarna, och i samtliga gäller samma princip: kungens medverkan krävs i varje enskilt fall. För att tvinga fram matt utan kungens hjälp krävs minst två torn.
2. BONDEFÖRVANDLING
Exempel 5. Oavgjort trots kungen framför bonden
Ställningen är oavgjord, och metoden är att svart hela tiden håller sin kung rakt framför bonden; när det inte går — som i den här ställningen, på grund av den vita kungen — ska den svarta kungen i stället hållas framför den vita kungen. Spelet skulle gå så här:
1.e3 Ke5 2.Kd3 Kd5.
Detta är ett mycket viktigt drag. Varje annat drag skulle förlora, vilket kommer att visas senare. Eftersom den svarta kungen inte kan hållas tätt intill bonden måste den föras så långt fram som möjligt och samtidigt stå framför den vita kungen.
3.e4+ Ke5 4.Ke3 Ke6 5.Kf4 Kf6.
Återigen samma sak. När den vita kungen kommer fram måste den svarta kungen hållas framför den, eftersom den inte kan föras fram till bonden.
6.e5+ Ke6 7.Ke4 Ke7 8.Kd5 Kd7 9.e6+ Ke7 10.Ke5 Ke8 11.Kd6 Kd8.
Om vit nu för fram bonden kommer den svarta kungen framför den, och vit måste antingen ge upp bonden eller spela Ke6, varpå det blir patt. Om vit i stället för att föra fram bonden drar tillbaka sin kung, för svart upp sin kung till bonden, och när han tvingas backa går han till e8, framför bonden, redo att komma upp igen eller att ställa sig framför den vita kungen som tidigare, om denna skulle gå fram.
Hela tillvägagångssättet är mycket viktigt och eleven bör sätta sig grundligt in i detaljerna, dels därför att det rymmer principer som tas upp längre fram, dels därför att många nybörjare har förlorat identiska ställningar av bristande kunskap. I det här skedet av boken kan jag inte nog betona hur viktigt det är.
Exempel 6. Vinst med kungen framför bonden
I den här ställningen vinner vit, eftersom kungen står framför sin bonde och det finns en ruta emellan.
Metoden är att föra fram kungen så långt som det är förenligt med bondens säkerhet, och aldrig föra fram bonden förrän det behövs för dess egen säkerhet. Alltså:
1.Ke4 Ke6.
Svart låter inte den vita kungen gå fram, och därför tvingas vit nu föra fram bonden för att få svart att flytta undan. Därefter kan han föra fram sin egen kung.
2.e3 Kf6 3.Kd5 Ke7.
Om svart hade spelat 3...Kf5 hade vit varit tvungen att föra fram bonden till e4, eftersom han inte kunde föra fram kungen utan att ge svart tillfälle att spela Ke4 och vinna bonden. Eftersom svart inte gjorde det är det bättre för vit att ännu inte föra fram bonden, eftersom dess säkerhet inte kräver det, utan att försöka föra kungen ännu längre fram. Alltså:
4.Ke5 Kd7 5.Kf6 Ke8.
Nu står den vita bonden för långt tillbaka, och den kan föras upp inom kungens skydd.
6.e4 Kd7.
Nu duger det inte att spela Kf7, eftersom svart då spelar Kd6 och vit måste föra tillbaka kungen för att skydda bonden. Därför måste han fortsätta:
7.e5 Ke8.
Hade svart dragit någon annanstans hade vit kunnat spela Kf7, följt av bondens framryckning till e6, e7 och e8, där alla rutorna skyddas av kungen. Eftersom svart försöker hindra det måste vit nu tvinga honom att flytta undan, och samtidigt hela tiden hålla kungen framför bonden. Alltså:
8.Ke6.
8.e6 skulle göra det oavgjort, eftersom svart då spelar Kf8 och vi får en ställning liknande den som förklarades i samband med exempel 5.
8...Kf8 9.Kd7.
Kungen flyttar, och den vita bonden går fram till e8, blir dam, och allt är över.
Det här slutspelet liknar det föregående och bör av samma skäl förstås grundligt innan man går vidare.
3. BONDESLUTSPEL
Exempel 7. Två bönder mot en (1)
I den här ställningen kan vit inte vinna genom 1.f6, eftersom svart då inte spelar ...gxf6, som skulle förlora, utan 1...Kg8, och om då 2.fxg7 Kxg7 blir det oavgjort, som visats i ett tidigare fall. Om 2.f7+ Kf8, och vit kan aldrig förvandla sin bonde utan att förlora den. Om 2.Ke7 gxf6 3.Kxf6 Kf8, och det blir oavgjort. Vit kan däremot vinna ställningen i diagrammet genom att spela:
1.Kd7 Kg8 2.Ke7 Kh8 3.f6 gxf6.
Om 3...Kg8 4.f7+ Kh8 5.f8=D matt.
4.Kf7 f5 5.g7+ Kh7 6.g8=D+ Kh6 7.Dg6 matt.
Exempel 8. Två bönder mot en (2)
I ställningen ovan kan vit inte vinna genom 1.f5. Svarts bästa svar vore ...g6, som håller oavgjort. (Eleven bör räkna ut detta själv.) Han kan inte heller vinna genom 1.g5, eftersom ...g6 håller oavgjort. (Detta beror på principen om oppositionen, som styr det här slutspelet liksom alla bondeslutspel som redan givits, och som kommer att förklaras utförligare längre fram.)
Vit kan däremot vinna genom att spela 1.Ke4 Ke6. (Om 1...g6 2.Kd4 Ke6 3.Kc5 Kf6 4.Kd6 Kf7 5.g5 Kg7 6.Ke7 Kg8 7.Kf6 Kh7 8.Kf7, och vit vinner bonden.)
2.f5+ Kf6 3.Kf4 g6. (Om den här bonden hålls tillbaka kommer vi till slutspelet i exempel 7.) 4.g5+ Kf7 5.f6 Ke6 6.Ke4 Kf7 7.Ke5 Kf8. Vit kan inte tvinga fram sin f-bonde till förvandling (ta reda på varför), men genom att ge upp den kan han vinna den andra bonden och partiet. Alltså:
8.f7 Kxf7 9.Kd6 Kf8 10.Ke6 Kg7 11.Ke7 Kg8 12.Kf6 Kh7 13.Kf7 Kh8 14.Kxg6 Kg8.
Det finns fortfarande en del motståndskraft i svarts ställning. Det enda sättet att vinna är faktiskt det som ges här, vilket man lätt ser genom att pröva.
15.Kh6 (om 15.Kf6 Kh7, och för att vinna måste vit återvända till den faktiska ställningen, eftersom 16.g6+ Kh8 håller oavgjort) 15...Kh8 16.g6 Kg8 17.g7 Kf7 18.Kh7, och vit förvandlar bonden och vinner.
Detta till synes så enkla slutspel bör visa eleven vilka enorma svårigheter som måste övervinnas, även när knappt några pjäser finns kvar, när man spelar mot en motståndare som vet hur han ska använda de resurser han förfogar över. Det bör också visa eleven nödvändigheten av att ägna noggrann uppmärksamhet åt dessa elementära ting, som utgör grunden för verkligt mästerskap i schack.
Exempel 9. Tre bönder mot två, samma sida
I det här slutspelet kan vit vinna genom att föra fram vilken som helst av de tre bönderna i första draget, men det är lämpligt att, när det inte finns något gott skäl emot det, följa den allmänna regeln att föra fram den bonde som inte har någon bonde emot sig. Vi börjar alltså med:
1.f5 Ke7.
Om 1...g6 2.f6, och vi har ett slutspel liknande ett av dem som visats ovan. Om 1...h6 2.g5.
2.Ke5 Kf7 3.g5 Ke7.
Om 3...g6 4.f6, och om 3...h6 4.g6+, och i båda fallen har vi ett slutspel liknande ett av dem som redan visats.
4.h5,
och genom att följa upp med g6 får vi samma slutspel som visats tidigare. Skulle svart spela 4...g6, så följer 5.hxg6 hxg6 6.f6+ med samma resultat.
Sedan vi nu har sett fallen där alla bönderna står på samma sida av brädet ska vi undersöka ett fall där det finns bönder på båda sidor.
Exempel 10. Tre bönder mot två, bönder på båda sidor
I sådana fall är den allmänna regeln att agera omedelbart på den sida där man har övermakt. Vi får alltså:
1.g4.
Det är i allmänhet lämpligt att föra fram den bonde som inte har någon motståndare.
1...a5.
Svart gör en framstöt på andra sidan, och vit överväger nu om han ska stoppa den eller inte. I det här fallet vinner båda vägarna, men i allmänhet bör framstöten stoppas när motståndarens kung står långt borta.
2.a4 Kf6 3.h4 Ke6.
Om 3...Kg6 visar enkel räkning att vit går över till andra sidan med sin kung, vinner bonden på a5 och sedan förvandlar sin ensamma bonde långt innan svart kan göra detsamma.
4.g5 Kf7 5.Kf5 Kg7 6.h5 Kf7.
Om 6...h6 7.g6, och sedan försvarar de två bönderna sig själva och vit kan gå över till andra sidan med kungen för att vinna den andra bonden.
7.Ke5.
Nu är det dags att gå över till andra sidan med kungen, vinna den svarta bonden och förvandla den ensamma bonden. Detta är typiskt för alla sådana slutspel och bör räknas ut av eleven i det här fallet och i liknande fall som han själv kan ställa upp.
4. NÅGRA VINSTSTÄLLNINGAR I MITTSPELET
När eleven har smält det som hittills förklarats vill han säkert komma igång med det riktiga partiet och spela med samtliga pjäser. Innan vi går in på öppningarna ska vi dock ägna lite tid åt några kombinationer som ofta uppstår under partiets gång, för att ge läsaren en känsla för spelets skönhet.
Exempel 11. Vinstkombination (1)
Svart har draget och tror att vit bara hotar att spela Dh6 och sätta matt på g7. Därför spelar svart 1...Te8 och hotar matt via Te1. Vit avslöjar nu sitt verkliga och mest effektiva hot:
1...Te8 2.Dxh7+ Kxh7 3.Th3+ Kg8 4.Th8 matt.
Samma typ av kombination kan uppstå ur en något mer komplicerad ställning.
Exempel 12. Vinstkombination (2)
Vit ligger en pjäs under, och om han inte snabbt kan vinna tillbaka den förlorar han; därför spelar han:
1.Sxc6 Lg5.
Svart kan inte ta springaren, eftersom vit hotar matt genom 2.Dxh7+ följt av Th3+.
2.Se7+ Dxe7.
Återigen: om 2...Lxe7 3.Dxh7+ Kxh7 4.Th3+ Kg8 5.Th8 matt.
3.Txe7 Lxe7 4.Dd7,
och vit vinner en av de två löparna, står kvar med dam och löpare mot torn och löpare och bör därför vinna lätt. Dessa två exempel visar faran med att föra fram g-bonden ett steg efter att ha rockerat på den sidan.
Exempel 13. Vinstkombination (3)
Detta är en annan mycket intressant kombinationstyp. Svart har torn mot springare och borde därför vinna, om inte vit omedelbart kan skaffa sig någon kompensation. Vit sätter i själva verket matt på några få drag:
1.Sf6+ gxf6.
Tvunget, annars sätter Dxh7 matt.
2.Dg3+ Kh8 3.Lxf6 matt.
Exempel 14. Vinstkombination (4)
Samma typ av kombination förekommer i en mer komplicerad form i följande ställning.
1.Lxd7 Dxd7.
Om 1...Lxe4 hotar 2.Dc3 matt och vinner därför damen, som redan är angripen.
2.Sf6+ gxf6 3.Tg3+ Kh8 4.Lxf6 matt.
Exempel 15. Vinstkombination (5)
En mycket vanlig kombinationstyp visas i följande ställning.
Här ligger vit kvalitet och en bonde under, men han kan vinna snabbt så här: 1.Lxh7+ Kxh7. (Om 1...Kh8 2.Dh5 g6 3.Dh6 och vinner.)
2.Dh5+ Kg8 3.Sg5, och svart kan inte hindra matt på h7 utom genom att offra damen med ...De5, vilket skulle lämna vit med dam mot torn.
Exempel 16. Vinstkombination (6)
Samma typ av kombination ses i en mer komplicerad form i följande ställning.
Vit fortsätter så här: 1.Sxe7+ (detta röjer linjen för löparen) 1...Lxe7 (för att hindra springaren från att gå till g5 efter löparoffret) 2.Txe7 Sxe7 (bäst) 3.Lxh7+ Kxh7. (Om 3...Kh8 4.Dh5 g6 5.Lxg6+ Kg7 6.Dh7+ Kf6 7.g5+ Ke6 8.Lxf7+ Txf7 9.De4 matt.) 4.Dh5+ Kg8 5.Sg5 Tc8 6.Dh7+ Kf8 7.Dh8+ Sg8 8.Sh7+ Ke7 9.Te1+ Kd8 10.Dxg8 matt.
Den här kombinationen är ganska lång och har många varianter, så en nybörjare kan knappast genomskåda den; men om han känner till kombinationstypen kan han under liknande omständigheter företa och genomföra ett briljant angrepp som han annars aldrig skulle ha tänkt på. Man ser att alla de visade kombinationerna har som grund pjäsernas riktiga samordning, där alla har förts till verkan mot en svag punkt.
5. PJÄSERNAS RELATIVA VÄRDE
Innan vi går vidare till öppningarnas allmänna principer är det lämpligt att ge eleven en uppfattning om pjäsernas relativa värde. Det finns ingen fullständig och exakt tabell för detta, utan man får jämföra pjäserna sinsemellan.
Rent teoretiskt brukar löpare och springare räknas som lika värdefulla, även om jag själv anser att löparen i de flesta fall är den mer värdefulla pjäsen — och det är välkänt att två löpare nästan alltid är starkare än två springare.
Löparen är starkare mot bönder än springaren, och i samverkan med bönder även starkare mot torn. Löpare och torn är också starkare än springare och torn, medan dam och springare ibland kan vara starkare än dam och löpare.
En löpare är ofta värd mer än tre bönder, medan en springare sällan är det — ibland inte ens fullt så mycket. Ett torn är ungefär värt en springare och två bönder, eller en löpare och två bönder, men löparen är som sagt den bättre pjäsen mot torn.
Två torn är något starkare än en dam, något svagare än två springare och en löpare, och lite svagare än två löpare och en springare. Springarens styrka minskar när pjäser byts av, medan tornets styrka tvärtom ökar.
Kungen, som under hela mittspelet är en rent defensiv pjäs, blir en offensiv pjäs så snart de flesta av pjäserna bytts av — kungens hantering blir avgörande så snart slutspelsfasen inträder.
6. ÖPPNINGENS ALLMÄNNA STRATEGI
Det viktigaste är att utveckla pjäserna snabbt. Få ut dem i spel så fort som möjligt.
Redan från början öppnar två drag, 1.e4 eller 1.d4, linjer för damen och en löpare. Rent teoretiskt måste därför ett av dessa två drag vara det bästa, eftersom inget annat förstadrag åstadkommer lika mycket.
Exempel 17. Ett symmetriskt utvecklingsförlopp
Anta att vi börjar:
1.e4 e5 2.Sf3
Detta är både ett anfalls- och ett utvecklingsdrag. Svart kan nu antingen svara med samma drag eller spela
2...Sc6
Detta utvecklingsdrag försvarar samtidigt kungsbonden.
3.Sc3 Sf6
Dessa drag är av rent utvecklande natur.
4.Lb5
Det är i allmänhet klokt att inte föra ut den här löparen förrän en springare är ute, helst kungsspringaren. Löparen kunde också ha spelats till c4, men det är klokt att när det går förena utveckling med angrepp.
4...Lb4
Svart svarar på samma sätt och hotar ett eventuellt byte av löpare mot springare med ...Sxe4 som följd.
5.O-O
Ett indirekt sätt att förhindra 5...Lxc3, som mer erfarenhet eller studier kommer att visa vara dåligt. Samtidigt förs tornet in i spelet i centrum, en mycket viktig punkt.
5...O-O
Svart följer samma tankegång.
6.d3 d6
Dessa drag har ett dubbelt syfte: att skydda kungsbonden och att öppna diagonalen för utvecklingen av damlöparen.
7.Lg5
Ett mycket starkt drag, som för oss in i mittspelsstadiet, eftersom det redan finns en kombination i sikte för att snabbt vinna genom Sd5. Detta hot gör det omöjligt för svart att fortsätta på samma sätt. (Det finns en lång analys som visar att svart bör förlora om även han spelar ...Lg4.) Han är nu tvungen att spela 7...Lxc3, som erfarenheten har visat, och detta uppmärksammar oss på tre saker.
För det första har den fullständiga utvecklingen i öppningen bara tagit sju drag. (Detta varierar upp till tio eller tolv drag i vissa mycket ovanliga fall. Som regel bör åtta räcka.) För det andra har svart tvingats byta en löpare mot en springare, men som kompensation har han isolerat vits a-bonde och dubblerat en bonde. (Detta är, i ett så tidigt skede av partiet, snarare en fördel för vit, eftersom bonden dubbleras mot brädets mitt.) För det tredje för vit genom bytet upp en bonde som kontrollerar rutan d4, tvingar svart till försvar, som erfarenheten kommer att visa, och behåller därmed initiativet, en obestridlig fördel.
De strategiska principer som framlagts ovan är desamma för alla öppningar; det är bara deras taktiska tillämpning som varierar efter omständigheterna.
Innan vi går vidare vill jag betona följande punkt, som eleven bör ha i minnet.
Innan utvecklingen är fullbordad bör ingen pjäs flyttas mer än en gång, om det inte är nödvändigt för att vinna materiell fördel eller för att säkra handlingsfrihet.
Nybörjaren gör klokt i att komma ihåg detta, liksom det som redan har sagts: för ut springarna innan löparna.
7. KONTROLL ÖVER CENTRUM
De fyra rutorna e4, d4, e5 och d5 kallas centrumrutorna, och kontroll över dessa rutor kallas kontroll över centrum. Kontrollen över centrum är av stor betydelse — ingen kraftfull attack kan lyckas utan kontroll över minst två, helst tre, av dessa rutor. Många manövrar i öppningen syftar enbart till att erövra centrum, vilket i sin tur alltid säkrar initiativet.
Exempel 18. Ett tveksamt uppbyggnadsförsök
1.e4 e5 2.Sf3 d6 — ett blygsamt drag. Svart intar genast en defensiv hållning, vilket i princip är felaktigt: i öppningen bör man, när det går, flytta pjäser hellre än bönder.
3.d4 Sd7 — svart vill inte släppa centrum, och föredrar detta framför Sc6, som annars vore springarens naturliga ruta, men principiellt är även detta fel eftersom det spärrar damlöparens diagonal.
4.Lc4 h6 — svart tvingas nu betala för sitt tidigare drag: vit hotade Sg5 och svart kunde inte hindra det med ...Le7 på grund av 5.dxe5! Sxe5 (om ...dxe5 så 6.Dd5!) 6.Sxe5 dxe5 7.Dh5! och vit vinner en bonde med en fullt säker ställning.
5.Sc3 Sgf6 6.Le3 Le7 7.De2 — vit rockerar avsiktligt inte ännu; han vill först färdigutveckla sig och genom sista draget tvinga svart till ...c6 för att ge damen plats, eftersom vit hotar Td1 följt av dxe5.
7...c6 8.Td1 Dc7 9.O-O — med detta sista drag fullbordar vit sin utveckling, medan svart är märkbart hämmad. En enkel granskning räcker för att visa att vits ställning är osårbar.
Exempel 19. Ett för tidigt löpardrag
1.e4 e5 2.Sf3 d6 3.d4 Lg4 — ett dåligt drag, som bryter mot principen att minst en springare bör vara utvecklad innan löparna förs fram, och som dessutom byter bort en löpare mot en springare, vilket i öppningen vanligen är ofördelaktigt utan kompensation.
4.dxe5 Lxf3 5.Dxf3 dxe5 6.Lc4 Df6 7.Db3! b6 8.Sc3 c6 — för att hindra Sd5. Svart har dock inga pjäser utvecklade utom damen, medan vit, med löpare och springare redan utvecklade, har goda chanser att snabbt uppnå fördel genom Sd5 ändå.
8. FÄLLOR
Jag ska nu visa några ställningar, eller fällor, som bör undvikas i öppningarna och där nybörjare erfarenhetsmässigt ofta går på.
Exempel 20. Fälla (1)
Vit spelar 1.dxe5 Sxe5. Svart borde ha återtagit med bonden. 2.Sxe5 Lxd1 3.Lxf7+ Ke7 4.Sd5 matt.
Exempel 21. Fälla (2)
Svart, som har draget, bör spela ...e6. Men antag att svart i stället spelar 1...Sf6? — då kommer 2.Lxf7+! (I originalet räknas dragen från vits första drag efter ...Sf6; här numreras de från diagrammet, där svart har draget.)
Även 2.Se5 skulle ge vit fördel; hotet är förstås 2...Lxd1? 3.Lxf7 matt. Inte heller 2...Lh5 hjälper, på grund av 3.Dxh5, och 2...Le6 lämnar svart med den sämre ställningen. Men textdraget ger en omedelbar materiell fördel, och särskilt en nybörjare bör aldrig missa ett sådant tillfälle för en spekulativ ställningsfördels skull.
2...Kxf7 3.Se5+ och kungen måste flytta, t.ex. 3...Kg8, varpå 4.Sxg4 ger vit en extra bonde och dessutom den bättre ställningen.
Det finns gott om andra fällor — det finns rentav en hel bok skriven enbart om schackfällor — men den typ som visats ovan är den absolut vanligaste.