Kapitel VI. Fler öppningar och mittspel
31. NÅGRA VIKTIGA PUNKTER OM BÖNDER
Innan vi återgår till att diskutera öppningar och mittspelsställningar kan det vara klokt att ha några fakta om bondeställningar i minnet. De hjälper utan tvivel till att förstå vissa drag, ibland till och med syftet med vissa varianter i öppningarna och med en del manövrer i mittspelen.
Exempel 63. En dålig bondeformation
I diagrammets ställning har vi en ytterst dålig bondeformation på svarts sida. Svarts c-bonde är helt efterbliven, och vit kunde med hjälp av den öppna linjen koncentrera sina styrkor mot den svaga punkten. Dessutom finns rutan c5, som kontrolleras av vit, och där en vit pjäs som väl etablerats inte skulle kunna fördrivas. För att bli av med den skulle svart behöva byta av den, vilket inte alltid är så lätt, och ofta, när det är möjligt, inte alls lämpligt. Detsamma gäller svarts e-, f- och g-bönder, som skapar vad man kallar ett "hål" på svarts f6. Sådana bondeformationer leder ofrånkomligen till katastrof och måste därför undvikas.
Exempel 64. Anfallande och försvarande centrumbönder
I den här ställningen kan vi säga att vits centrumbönder har den anfallande ställningen, medan svarts centrumbönder har den försvarande. En sådan bondeformation uppstår i Franskt parti. I sådana ställningar försöker vit oftast, med hjälp av f4 och f5, få ett förkrossande angrepp mot svarts kung, som i allmänhet har rockerat kort. För att förhindra det, och också för att ta initiativet eller vinna material, gör svart en motdemonstration med ...c5, följt av ...cxd4 (när vit försvarar bonden med c3), och koncentrerar svarts pjäser mot den vita bonden på d4. I grund och botten kan man säga att detta är ett beslutsamt angrepp mot vits centrum för att förlama vits direkta angrepp mot svarts kung. Man måste komma ihåg att det i början av boken sades att kontroll över centrum är ett nödvändigt villkor för ett framgångsrikt angrepp mot kungen.
Abstrakt kan vi säga att två eller flera bönder är starkast när de står på samma rad bredvid varandra. Centrumbönderna är alltså så att säga starkast i sig själva när de står på e4 och d4, och därför är frågan om att föra fram den ena eller den andra till femte raden något som måste övervägas ytterst noga. Framryckningen av endera bonden avgör ofta vilken väg partiet kommer att ta.
En annan sak att ta hänsyn till är frågan om en eller flera fribönder, när de är isolerade, antingen var för sig eller parvis. Vi kan säga att en fribonde är antingen mycket svag eller mycket stark, och att dess svaghet eller styrka, vilken det nu än gäller i det aktuella fallet, ökar ju längre fram den kommer, och samtidigt står i direkt förhållande till antalet pjäser på brädet. I det senare avseendet kan man i allmänhet säga att en fribonde blir starkare ju färre pjäser som finns kvar på brädet.
Med allt detta klart för oss ska vi nu återvända till öppningen och mittspelet. Vi ska analysera partier noggrant från början till slut utifrån allmänna principer. Jag kommer, där det är möjligt, att använda mina egna partier — inte för att de bättre illustrerar poängen, utan för att jag, eftersom jag känner dem grundligt, kan förklara dem med större auktoritet än andras partier.
32. NÅGRA MÖJLIGA UTVECKLINGAR UR ETT RUY LOPEZ
Att en del av varianterna i öppningarna och manövrerna i mittspelet ofta bygger på några av de elementära principer som just framlagts kan lätt ses i följande fall:
Exempel 65. Den efterblivna c-bonden
1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lb5 a6 4.La4 Sf6 5.O-O Sxe4 6.d4 b5 7.Lb3 d5 8.dxe5 Le6 9.c3 Le7 10.Te1 Sc5 11.Lc2 Lg4 12.Sbd2 O-O 13.Sb3 Se6.
Så långt en mycket välkänd variant av Ruy Lopez. Det är faktiskt dragen i partiet Janowski–Lasker i Paris 1912.
14.Dd3 g6.
Låt oss anta att partiet fortsatte, och att vit på något sätt, genom att i rätt ögonblick spela en av springarna till d4, tvingade fram avbyte av båda springarna, och att därefter båda löparna byttes av, och att vi kom fram till en ställning ungefär som den i följande diagram. (Jag fick en sådan ställning på ett mycket likartat sätt en gång i Łódź i Polen. Jag spelade då med de vita pjäserna mot ett konsultationslag under ledning av Salwe.)
Här skulle vi alltså ha fallet med den efterblivna c-bonden, som inte på något sätt kan gå fram till c5. En sådan ställning kan sägas vara teoretiskt förlorad, och i praktiken vinner en förstklassig mästare den alltid mot svart. (Om jag får ursäkta hänvisningen vill jag nämna att jag vann det parti som nämnts ovan.)
Efter några drag kan ställningen lätt se ut så här:
De svarta pjäserna kan sägas vara låsta. Om vit spelar Dc3 måste svart svara ...Dd7, annars förlorar han en bonde, och om vit återvänder med damen till a3 måste svart åter gå tillbaka med damen till b7 eller förlora en bonde. Svart kan alltså bara flytta efter vits ledning, och under sådana förhållanden kan vit lätt föra fram sina bönder till f4 och g4, tills svart tvingas stoppa f5 genom att spela ...f5, och vi kanske till sist får en ställning ungefär som denna:
Exempel 66. Genombrottet på kungsflygeln
I denna situation kunde partiet fortsätta så här:
1.gxf5 gxf5 2.Df3 Dd7.
Vit hotade att vinna en bonde genom Dxf5, och svart kunde inte spela 2...Tf8, eftersom 3.Txc6 också skulle vinna åtminstone en bonde.
3.T5c2 Tg6 4.Tg2 Kh8 5.Tcg1 Tcg8 6.Dh5 Txg2 7.Txg2 Txg2 8.Kxg2 Dg7+ 9.Kh2 Dg6 10.Dxg6 hxg6 11.b4, och vit vinner.
Anta nu att det i ställningen i föregående diagram hade varit svarts drag, och att han hade spelat ...Tf8. Vit skulle då helt enkelt försvara sin f-bonde med ett drag som Df3, med hotet Txc6, och sedan föra upp sin kung till g3 och, när tiden var inne, bryta igenom som i föregående fall. Vit skulle till och med kunna nå följande ställning:
Svart skulle nu vara tvungen att spela ...Tc8, och vit kunde då spela Dc2 och följa upp med Kf3, och på så sätt tvinga svart att spela ...fxg4, vilket skulle ge vit en ännu större fördel.
En noggrann granskning av alla dessa ställningar visar att, utöver fördelen av vits större rörelsefrihet, är bondens kraft på e5 enorm, och att det är denna bondes dominerande ställning, och det faktum att den är fri att gå fram så snart alla pjäserna bytts av, som utgör navet i alla vits manövrer.
Jag har med avsikt gett ställningar utan de drag som leder fram till dem, för att eleven ska vänja sig vid att i sitt eget huvud bygga upp möjliga ställningar som kan uppstå (ur en given situation). På så sätt lär han sig att göra strategiska planer och är på väg mot mästarklassen. Eleven kan ha enorm nytta av fortsatt övning av det här slaget.
33. INVERKAN AV ETT "HÅL"
Inverkan av ett så kallat "hål" i ett parti har redan illustrerats i mitt parti mot Blanco (exempel 52), där det visades vilken verkan de olika pjäserna utövade när de placerats i det hål som uppstått på e5.
Exempel 67. Janowski–Kupchik, Havanna 1913
För att ytterligare belysa denna punkt ger jag nu ett parti spelat vid den internationella mästarturneringen i Havanna 1913. (Damgambit avslaget.) Vit: D. Janowski. Svart: A. Kupchik.
1.d4 d5 2.c4 e6 3.Sc3 Sf6 4.Lg5 Le7 5.e3 Sbd7 6.Ld3 dxc4 7.Lxc4 Sb6.
Tanken är naturligtvis att placera en springare på d5, men eftersom det är den andra springaren som kommer att placeras där verkar denna manöver inte logisk. Springaren på b6 gör inget annat än att hindra utvecklingen av den egna damlöparen. Det normala förfarandet, ...O-O följt av ...c5, är rimligare. För en vacker illustration av hur vit ska spela i den varianten, se partiet Janowski–Rubinstein från turneringen i S:t Petersburg 1914.
8.Ld3.
Lb3 har en del som talar för sig i den här ställningen, det viktigaste är möjligheten att föra fram kungsbonden direkt efter 8...Sfd5 9.Lxe7 Dxe7.
8...Sfd5 9.Lxe7 Dxe7 10.Sf3.
Hade vits löpare stått på b3 hade han nu kunnat spela e4, som antyddes i föregående not — ett drag han inte kan göra i den nuvarande ställningen på grund av ...Sf4, som hotar inte bara g-bonden utan också ...Sxd3+. Eftersom vits kungslöpare aldrig bör bytas av i denna öppning utan mycket goda skäl kan vit alltså inte spela e4.
10...O-O 11.O-O Ld7 12.Tc1.
Vit är fullständigt utvecklad och hotar nu att vinna en bonde på följande sätt: Sxd5, Sxd5 och e4, följt av Txc7.
12...c6.
Att svart i praktiken tvingas göra detta drag för att undvika bondeförlust är i sig tillräckligt skäl att fördöma hela svarts utvecklingssystem. Han har spelat ...Ld7, och nu måste han stänga in sin egen löpare, som därmed för en tid blir föga mer än en bonde. Det är faktiskt svårt att se hur denna löpare någonsin ska kunna angripa något. Dessutom är det lätt att se att vit snart kommer att placera sina två springare på e5 respektive c5, och att svart inte kommer att kunna fördriva dem utan att allvarligt försvaga sitt parti, om han alls kan det. Av alla dessa skäl kan man sluta sig till att det troligen hade varit bättre för svart att spela 12...Sxc3 och på så sätt bli av med en av de två vita springarna innan han intog en sådan defensiv ställning. I sådana fall gäller att ju färre pjäser det finns på brädet, desto bättre är chanserna att klara sig.
13.Se4 f5.
Detta är i praktiken detsamma som att begå självmord, eftersom det skapar ett hål på e5 för vits springare, varifrån det blir praktiskt taget omöjligt att fördriva den. Om svart tänkte göra ett sådant drag borde han ha gjort det tidigare, då det åtminstone hade haft ett syfte att hindra den vita springaren från att nå c5.
14.Sc5 Le8 15.Se5.
Vits springares placering, särskilt den på e5, kan sägas vara idealisk, och en enda blick visar hur de dominerar ställningen. Frågan blir hädanefter hur vit ska kunna dra full nytta av en så fördelaktig situation. Det ska vi snart få se.
15...Tb8.
Detta drag har inget syfte, såvida det inte ska följas av ...Sd7. Eftersom så inte är fallet kunde han lika gärna ha gått med tornet till c8, som han gör senare.
16.Te1 Tf6 17.Df3 Th6 18.Dg3 Tc8.
Vit hotade att vinna kvaliteten genom antingen Sf7 eller Sg4.
19.f3 Tc7 20.a3 Kh8 21.h3.
Kanske är alla dessa försiktighetsåtgärder onödiga, men vit känner att han har mer än tillräckligt med tid för att förbereda sitt angrepp och vill vara säker i alla avseenden innan han börjar.
21...g5 22.e4 f4 23.Df2 Se3.
Han hade gjort bättre i att spela ...Sf6 och senare försöka bli av med vits springare med hjälp av ...Sd7.
24.Txe3.
Med detta offer av tornet för en springare och en bonde får vit en överväldigande ställning.
24...fxe3 25.Dxe3 Sc8.
...Sd7 var bättre, för att bli av med en av de två vita springarna. Det fanns dock hur många goda svar som helst på det, bland andra följande: 25...Sd7 26.Scxd7 Lxd7 27.Dxg5 Dxg5 28.Sf7+ Kg7 29.Sxg5, och med två bönder för kvaliteten, och ställningen så mycket till hans fördel, borde vit inte ha några svårigheter att vinna.
26.Sg4 Tg6 27.e5 Tg7 28.Lc4 Lf7.
Alla dessa drag är praktiskt taget tvungna, och som man lätt ser binder de svarts ställning allt mer. Vits manövrer från drag 24 och framåt är mycket lärorika.
29.Sf6 Sb6.
Denna vandrande springare har inte uträttat något under hela partiet.
30.Sce4 h6 31.h4 Sd5 32.Dd2 Tg6 33.hxg5 Df8.
Om 33...hxg5 34.Kf2, och svart skulle vara hjälplös.
34.f4 Se7 35.g4 hxg5 36.fxg5, och svart gav upp.
Det finns inget att göra. Om 36...Lg8 37.Dh2+ Kg7 38.Lxe6.
Eleven bör lägga märke till att vit, bortsett från annat, under hela partiet har behärskat de svarta rutorna, främst e5 och c5.
Från och med nu och till bokens slut kommer jag att ge en samling av mina partier, både förlorade och vunna, utvalda för att tjäna som illustrationer till de allmänna principer som lagts fram på de föregående sidorna.