Kapitel V. Slutspelsstrategi

Vi måste nu ännu en gång återvända till slutspelen. Deras betydelse har säkert blivit uppenbar för den elev som gjort sig mödan att studera mitt parti mot Janowski (exempel 53). Efter en händelselös öppning — ett Ruy Lopez i en av dess normala varianter — gjorde min motståndare plötsligt saken intressant genom att erbjuda kvaliteten, ett erbjudande som jag naturligtvis antog. Sedan följde en mycket hård och mödosam kamp, där jag fick försvara mig mot ett mycket farligt angrepp som min motståndares utmärkta manövrerande gjort möjligt. Till slut kom tidpunkten då jag kunde ge tillbaka materialet, byta av de flesta pjäserna och nå ett slutspel där jag klart stod bättre. Ändå var själva slutspelet inte så enkelt som det först verkade, och till sist — kanske genom ett enda svagt drag från min sida — blev det mycket svårt att hitta en vinst. Hade jag varit en svag slutspelare hade partiet troligen slutat remi, och alla mina tidigare ansträngningar hade varit förgäves. Tyvärr är det mycket ofta så bland det stora flertalet spelare: de är svaga i slutspelen, en brist som inte ens mästare av första rangen alltid är fria från.

I förbigående kan jag påpeka att alla världsmästare under de senaste sextio åren har varit ytterst starka i slutspelen: Morphy, Steinitz och dr Lasker hade ingen överman på det området så länge de innehade sina titlar.

26. DET PLÖTSLIGA ANFALLET FRÅN ANDRA HÅLLET

Jag har tidigare, när jag talade om allmän teori, sagt att vägen till vinst ibland består i att först anfalla på ena flygeln och sedan, tack vare pjäsernas större rörlighet, snabbt flytta över anfallet till den andra och bryta igenom innan motståndaren hunnit föra fram tillräckliga styrkor för att stå emot. Denna mittspelsprincip kan ibland tillämpas på ungefär samma sätt i slutspelen.

Exempel 56. Tornen byter flygel

Exempel 56. Tornen byter flygel. Svart vid draget.

▶ StudieAnalysbräde

I ställningen ovan spelade jag, med de svarta pjäserna:

1...Te4+ 2.Te2 Ta4 3.Ta2 h5.

Tanken är, som snart ska visa sig, att spela ...h4 för att låsa fast vits bönder på kungsflygeln med tanke på framtiden. Det är tydligt för svart att vit vill föra sin kung till b3 för att stödja sina två svaga isolerade bönder och därmed frigöra sina torn. Svart gör därför upp en plan att i rätt ögonblick flytta över anfallet till kungsflygeln, för att dra nytta av sina torns större rörlighet.

4.Td1 Tda5.

För att tvinga tornet till a1 och hålla båda de vita tornen bundna.

5.Tda1 h4 6.Kd2 Kg7 7.Kc2 Tg5.

Svart börjar flytta över sitt anfall till kungsflygeln.

8.Tg1.

Ett allvarligt misstag, som förlorar snabbt. Vit borde ha spelat 8.Kb3, varpå svart hade svarat 8...Taa5 (tornet på a4 drar sig tillbaka från kungens angrepp) 9.f3, och svart hade fått en öppning på g3 för sin kung, vilket i längden kunde ha gett honom segern.

8...Tf4.

Nu kan kungen inte gå till b3 på grund av ...Tb5+.

9.Kd3 Tf3+ 10.Ke2.

Om 10.gxf3 Txg1, följt av ...Th1, och svart vinner.

10...Txh3, och svart vann efter några drag.

Exempel 57. Capablanca–Kupchik, Havanna 1913

Ett annat bra exempel, som visar fördelen av pjäsernas större rörlighet i ett slutspel, är följande ur partiet Capablanca–Kupchik, spelat vid mästarturneringen i Havanna 1913. Det fullständiga partiet med kommentarer finns i turneringsboken.

Exempel 57. Capablanca–Kupchik, Havanna 1913. Vit vid draget.

▶ StudieAnalysbräde

Vits enda fördel i ställningen ovan är att han behärskar den öppna linjen och har draget, vilket ger honom initiativet. Därtill kommer den lilla fördelen att hans bönder på damflygeln hänger ihop, medan svart har en isolerad a-bonde. Det rätta tillvägagångssättet är, liksom i föregående slutspel, att föra fram tornen så att åtminstone ett av dem kan flytta från ena sidan av brädet till den andra och på så sätt hindra svarts torn från att röra sig fritt. Vad detta innebär i allmän teori har redan sagts; i själva verket betyder det: håll fienden under ständigt tryck; tvinga honom att använda sina tunga pjäser till att försvara bönder. Har han en svag punkt, försök att göra den svagare, eller skapa en ny svaghet någon annanstans, så kommer hans ställning förr eller senare att falla samman. Har han en svaghet som han kan bli av med, se då till att skapa en ny svaghet någon annanstans.

Från den aktuella ställningen fortsatte partiet så här:

1.Te4 Tfe8.

I syfte att upprepa vits manöver, och också för att inte lämna vit ensam herre över den öppna linjen.

2.Tae1 Te6 3.T1e3 Tce8 4.Kf1 Kf8.

Svart vill föra sin kung till brädets mitt för att vara närmare den punkt vit än må välja att anfalla. Draget kan åtminstone försvaras med den allmänna regeln att kungen i sådana slutspel ska stå i centrum. Han gör trots allt inget annat än att följa i vits fotspår. Dessutom är det svårt att peka på något bättre. Om 4...d5 5.Tg4+, följt av Ke2, skulle svart hamna i en mycket obehaglig ställning. Om 4...f5 5.Td4! Txe3? 6.fxe3 Txe3 7.Kf2 Te7 8.Ta4, och vit vinner a-bonden, vilket i praktiken skulle ge vit en fribonde mer på damflygeln, eftersom svarts tre bönder på kungsflygeln skulle hållas i schack av vits två.

5.Ke2 Ke7 6.Ta4 Ta8.

Eleven bör lägga märke till att svart genom samma manöver tvingas in i en ställning som liknar den i föregående slutspel.

7.Ta5!

Detta drag har många syften. Det låser i praktiken alla svarts bönder utom d-bonden, som är den enda som kan gå fram två steg. Särskilt hindrar det svarts f-bönder från att gå fram, och samtidigt hotar det att föra fram vits f-bönder till f4 och f5. Genom detta hot tvingar det i praktiken svart att spela ...d5, vilket är precis vad vit vill, av skäl som snart ska framgå.

7...d5 8.c4! Kd6.

Uppenbarligen tvunget, eftersom det enda andra sättet att rädda bonden hade varit ...dxc4, som skulle ha lämnat alla svarts bönder isolerade och svaga. Om 8...d4 9.Te4 Kd6 10.b4! Te5 11.Ta6, och svarts parti är hopplöst.

9.c5+ Kd7 10.d4 f5.

Till synes mycket starkt, eftersom det tvingar fram tornbyte på grund av hotet ...Ta3, men i själva verket leder det ingenstans. Den bästa chansen var att spela ...Tg8 (originalets "R - K K 1" är ett tryckfel för ...Tg8).

11.Txe6 fxe6 12.f4.

Fram till nu har vit spelat med finess, men detta sista drag är svagt. 12.Ta6 var det rätta sättet att fortsätta, för att tvinga svart att ge upp antingen a-bonden eller c-bonden.

12...Kc8 13.Kd2.

Återigen ett dåligt drag. 13.Ta3 var den rätta fortsättningen, och om då 13...Tb8 14.b3 Kb7 15.b4 Ka8 16.Tb3, med utmärkta vinstchanser — jag tror faktiskt att partiet då är vunnet.

Exempel 57. Capablanca–Kupchik, Havanna 1913. Ställningen efter 13.Kd2.

Analysbräde

13...Kb7.

Svart missar sin enda chans. 13...Tb8 hade hållit remi.

14.Ta3 Tg8 15.Th3 Tg7 16.Ke2 Ka6 17.Th6 Te7 18.Kd3 Kb7.

Han går tillbaka med kungen för att stödja e-bonden och på så sätt kunna använda sitt torn. Det är dock meningslöst, och bara vits svaga spel längre fram ger honom ytterligare remichanser.

19.h4 Kc8 20.Th5.

För att hindra det svarta tornet från att ta den öppna linjen.

20...Kd7 21.Tg5 Tf7 22.Kc3 Kc8.

Han måste hålla kungen på den sidan, eftersom vit hotar att marschera med sin kung till a6 via b4.

23.Kb4 Tf6 24.Ka5 Kb7 25.a4 a6 26.h5 Th6.

Han kan inget annat göra än att avvakta vits drag. Textdraget hindrar vit från att flytta sitt torn, men bara för ett drag.

27.b4 Tf6.

Det enda andra draget var ...Ka7, varpå vit kunde spela Tg7, eller till och med b5.

Exempel 57. Capablanca–Kupchik, Havanna 1913. Ställningen efter 27...Tf6.

Analysbräde

28.b5.

Ett svagt drag, som ger svart en kampchans. I det här slutspelet spelar vit — som så ofta är fallet hos de flesta spelare — de bästa dragen så länge situationen är svår och kräver omsorgsfull behandling, men så snart hans ställning verkar överlägsen slappnar han av, och resultatet är inget att vara stolt över. Det rätta draget var 28.Tg7.

28...axb5 29.axb5 Tf8! 30.Tg7 Ta8+ 31.Kb4 cxb5 32.Kxb5 Ta2 33.c6+ Kb8 34.Txh7 Tb2+ 35.Ka5 Ta2+ 36.Kb4 Txf2.

Svart missar sin sista chans: ...Tb2+, som tvingar kungen till c3 för att undvika evig schack, hade troligen hållit remi. Läsaren bör komma ihåg att min motståndare då var en mycket ung och oerfaren spelare, och att han därför förtjänar stor beröm för den kamp han bjöd på.

37.Te7 Txf4.

...Tb2+ följt av ...Th2 gav bättre chanser.

38.h6! Txd4+ 39.Kb5 Td1 40.h7 Tb1+ 41.Kc5 Tc1+ 42.Kd4 Td1+ 43.Ke5 Te1+ 44.Kf6 Th1 45.Te8+ Ka7 46.h8=D Txh8 47.Txh8 Kb6 48.Kxe6 Kxc6 49.Kxf5 Kc5 50.Ke5, och svart gav upp.

Detta slutspel visar hur lätt det är att göra svaga drag, och hur ofta, även i mästarspel, misstag begås och tillfällen går förlorade. Det visar att en spelare, hur stark han än är, inte har råd att släppa koncentrationen ens för ett enda drag så länge det inte finns någon stor materiell fördel — även om ställningen är god.

27. FARAN I EN SÄKER STÄLLNING

Exempel 58. Marshall–Kupchik, Havanna 1913

Ett bra bevis för det föregående påståendet ges av följande slutspel mellan Marshall och Kupchik, i ett av deras två partier i samma turnering (Havanna 1913).

Exempel 58. Marshall–Kupchik, Havanna 1913. Vit vid draget.

▶ StudieAnalysbräde

Det är uppenbart att Marshall (vit) har stora svårigheter i ställningen ovan. Inte nog med att han måste förlora en bonde — hans ställning är också tämligen dålig. Det bästa han kunde hoppas på var remi, om inte något helt oväntat inträffade, vilket det också gjorde. Något annat skäl till att svart förlorade partiet kan inte anges än att han kände sig så säker på att stå bäst, med en bonde mer och vad han ansåg vara en säker ställning, att han blev ytterst slarvig och inte tog hänsyn till den fara som faktiskt fanns. Låt oss se hur det gick till.

1.g4 Txa2.

Misstagen börjar. Detta är det första. Svart ser att han kan ta en bonde utan någon fara och stannar inte upp för att fundera på om det finns något bättre. 1...Tf2+ var det rätta draget. Om då 2.Kg3 Txa2. Om vit i stället spelade 2.Ke4, så 2...Te5+ följt av ...Txa2.

2.Td1 Ta4+.

Misstag nummer två, och den här gången ett så allvarligt att det nästan förlorar partiet. Det rätta var att spela ...f5 för att bryta upp vits bönder och samtidigt skapa utrymme för den svarta kungen, som faktiskt är i fara, vilket snart ska visa sig.

3.Td4 Taa5.

Misstag nummer tre, och den här gången ödesdigert. Hans bästa drag var 3...Tga5. Efter textdraget finns inget försvar. Svarts parti är förlorat. Detta visar att även ett till synes enkelt slutspel måste spelas med omsorg. Från en praktiskt taget vunnen ställning har svart hamnat i ett förlorat parti, och det har bara tagit tre drag.

4.Tdd8 Tg7.

Om 4...f5 5.Th8+ Kg6 6.Tcg8+ Kf6 7.Txh6+ Tg6 8.g5+ Ke7 9.Thxg6 fxg6 10.Tg7+ Ke8 11.Txg6, och vit vinner lätt.

5.h4 h5 6.Th8+, och svart gav upp.

Skälet är uppenbart. Om 6...Kg6 7.gxh5+ Txh5 8.Txh5 Kxh5 9.Th8+ Kg6 10.h5 matt.

28. SLUTSPEL MED ETT TORN OCH BÖNDER

Läsaren har vid det här laget förmodligen insett att slutspel med två torn och bönder är mycket svåra, och att detsamma gäller slutspel med ett torn och bönder. Slutspel med två torn och bönder är inte särskilt vanliga i praktiskt spel, men slutspel med ett torn och bönder hör till de allra vanligaste slutspelen på schackbrädet. Trots att de förekommer så ofta är det få som behärskar dem till fullo. De är ofta mycket svåra, och ibland är de, fast de ser mycket enkla ut, i själva verket ytterst invecklade. Här är ett exempel ur ett parti mellan Marshall och Rosenthal i Manhattan Chess Clubs mästerskapsturnering 1909–1910.

Exempel 59. Marshall–Rosenthal, New York 1909–1910

Exempel 59. Marshall–Rosenthal, New York 1909–1910. Vit vid draget.

▶ StudieAnalysbräde

I den här ställningen hade Marshall en enkel vinst med Tc7+, men han spelade f6 och gav därmed svart en chans till remi. Lyckligtvis för honom såg svart inte det remihållande draget, spelade svagt och förlorade. Hade svart varit situationen vuxen hade han hållit remi genom att spela ...Td6.

1.f6 Td6!

Nu har vit två fortsättningar: antingen (a) 2.f7 eller (b) 2.Tc7+. Vi får alltså:

(a) 2.f7 Td8! 3.Th5+ Kc4, och vit blir till slut tvungen att offra tornet mot svarts bonde. Eller —

(b) 2.Tc7+ Kd4! 3.f7 Tg6+! — ett mycket viktigt drag, eftersom 3...Tf6 besvaras med 4.Te7 och vinner — 4.Kf1 Tf6 5.Tb7 Kc3, och vit blir till slut tvungen att offra tornet mot bonden eller nöja sig med remi genom evig schack.

Om detta vore allt i slutspelet vore det inte av något större värde, men det rymmer andra mycket intressanta drag. Anta nu att svart, efter 1.f6 Td6 2.f7, inte hade insett att ...Td8 var det enda draget som höll remi. Då skulle vi få följande ställning:

Exempel 59. Marshall–Rosenthal, New York 1909–1910. Ställningen efter 2.f7.

Analysbräde

Nu finns två andra drag att pröva: antingen (a) ...Tg6+ eller (b) ...Tf6. Låt oss undersöka dem. (Dragen räknas här från 1 igen, som i originalet.)

(a) 1...Tg6+ 2.Kf3 Tf6+ 3.Ke3 Te6+.

Om 3...b3 vinner 4.Th5+, för om kungen går tillbaka följer Th6, och om kungen går framåt följer Th4+ följt av Tf4.

4.Kd3 Tf6.

Om 4...Td6+ vinner 5.Ke4.

5.Th5+ och kungen flyttar, 6.Th6 och vinner.

(b) 1...Tf6 2.Tg7! Kc4.

Om 2...b3 3.Tg3, och vit tar antingen bonden eller går till f3 och når ett vunnet slutspel.

3.h4 b3 4.Tg4+ och kungen flyttar, 5.Tg3, och vit tar antingen bonden eller spelar Tf3, allt efter omständigheterna, och når ett vunnet slutspel.

Om vi nu går tillbaka till utgångsställningen i exemplet och antar att svart, efter 1.f6 Td6 2.Tc7+, inte hade insett att ...Kd4 var det enda draget som höll remi, och i stället spelade ...Kb6, så skulle vi få följande ställning:

Exempel 59. Marshall–Rosenthal, New York 1909–1910. Vit vid draget.

Analysbräde

Nu vore den bästa fortsättningen (dragen räknas åter från 1):

1.f7 Tg6+ (bäst) 2.Kf1 Tf6 3.Te7! Kc5 (bäst).

Vit hotade att schacka med tornet på e6.

4.Ke2 b3.

Bäst. Om 4...Kc4 vinner både 5.h4 och 5.Ke3 — det senare draget särskilt lätt.

5.Te3 b2 (bäst) 6.Tb3 Txf7 7.Txb2 Th7 8.Td2 Txh2 9.Ke3.

Exempel 59. Marshall–Rosenthal, New York 1909–1910. Svart vid draget.

Analysbräde

Den här ställningen som vi har kommit fram till är vunnen för vit, eftersom det finns två linjer mellan den motsatta kungen och bonden, från vilken kungen är avskuren av tornet, och dessutom kan bonden gå fram till fjärde raden innan motståndarens torn hinner börja schacka på linjen. Detta sista villkor är mycket viktigt, för om det svarta tornet, i stället för som i diagrammet, stod på h8 och svart hade draget, skulle han kunna hålla remi genom att hindra bondens framryckning, antingen genom ständiga schackar eller genom att i rätt ögonblick spela ...Tf8.

Nu när vi har förklarat varför ställningen är vunnen överlåter vi åt eleven att själv räkna ut den rätta lösningen.

Att vi ur ett till synes enkelt slutspel har kunnat arbeta fram flera högst ovanliga och svåra slutspel borde räcka för att inpränta hos eleven nödvändigheten av att bli väl förtrogen med alla slags slutspel, och särskilt med slutspel med torn och bönder.

29. ETT SVÅRT SLUTSPEL: TVÅ TORN OCH BÖNDER

I enlighet med vår uppfattning att det bästa sättet att lära sig slutspel, liksom öppningar, är att studera mästarnas partier, ger vi ytterligare två slutspel med två torn och bönder. Dessa slutspel är, som redan sagts, inte särskilt vanliga, och författaren har haft turen att själv ha spelat fler sådana slutspel än vad som i allmänhet är fallet. Genom att noggrant jämföra och studera de slutspel som redan getts (exempel 56 och 57) med de följande kan eleven utan tvivel få en uppfattning om den rätta metoden i sådana fall. Tillvägagångssättet är ungefär detsamma i dem alla.

Exempel 60. Capablanca–Kreymborg, New York 1910

Ur partiet Capablanca–Kreymborg i New Yorks delstatsmästerskap 1910.

Exempel 60. Capablanca–Kreymborg, New York 1910. Svart vid draget.

▶ StudieAnalysbräde

Svart har draget, och i tron att det vore lätt att hålla en sådan ställning remi (det var allt svart spelade för) nöjde han sig med att avvakta. Ett sådant uppträdande måste alltid kritiseras. Det leder ofta till katastrof. Det bästa sättet att försvara sådana ställningar är att ta initiativet och hålla motståndaren på defensiven.

1...Tae8.

Redan det första draget är fel. Det finns inget att vinna med det. Svart borde spela 1...a5, för att följa upp med ...a4, såvida inte vit spelar b3. Det skulle låsa damflygeln. Därefter kunde han bestämma vilken demonstration han kunde göra med sina torn för att hålla motståndarens torn stången.

2.Td4.

Detta drag hindrar inte bara ...f4, som svart hade för avsikt att spela, utan hotar också b3, följt — efter ...cxb3+ — av angrepp med ett eller båda tornen mot svarts a-bonde.

2...Tf6.

Förmodligen med tanken på en demonstration på kungsflygeln genom ...Tg6 och ...Tg2.

3.b3 cxb3+ 4.axb3 Kf7 5.Kd3.

5.Ta1 borde ha spelats nu, för att tvinga svart att försvara sig med ...Te7. Vit vill dock inte avslöja sin plan direkt och därmed väcka svart till insikt om faran i hans ställning; därav detta drag, som tycks syfta till att splittra svarts bönder på damflygeln.

5...Te7 6.Ta1 Ke6.

Detta är ett misstag. Svart är omedveten om faran i sin ställning. Han borde ha spelat 6...g5, med hotet ...Th6, och genom denna demonstration mot vits h-bonde stoppa angreppet mot sina bönder på damflygeln, som nu kommer att utvecklas.

7.Ta6 Tc7.

Han kunde inte spela ...Kd6, eftersom c4 skulle vinna åtminstone en bonde. Bara det fördömer hans förra drag, ...Ke6, som inte har gjort annat än gjort hans situation praktiskt taget hopplös.

8.Tda4 g5.

Nu tvunget, men det är lite för sent. Han kunde inte spela 8...Tff7, eftersom f4 skulle ha lämnat hans parti helt förlamat. Svart vaknar nu äntligen upp inför faran och försöker rädda dagen genom motdemonstrationen på kungsflygeln, som han borde ha inlett tidigare. Vit kan naturligtvis inte spela Txa7 på grund av ...Txa7, följt av ...Th6, varvid svart återvinner bonden med fördel.

9.h4! g4.

Svart står nu i en mycket obehaglig ställning. Om han spelade 9...gxh4 skulle 10.Txh4 försätta honom i ett mycket besvärligt läge, eftersom han varken kunde gå tillbaka med kungen eller göra mycket med något av tornen. Han skulle i praktiken bli tvungen att spela 10...h6, varpå vit skulle svara 11.b4 med hotet att vinna en bonde genom b5, eller, om det inte räckte, kunde han spela Kd4, för att till sist följa upp med kungens intrång på c5 eller e5.

10.Ke2

Exempel 60. Capablanca–Kreymborg, New York 1910. Ställningen efter 10.Ke2.

Analysbräde

10...gxf3+

Återigen kan han inte spela ...h5, eftersom f4 skulle lämna honom förlamad. Framryckningen av hans h-bonde skulle göra vits h-bonde säker, och följaktligen måste hans kungstorn dra sig tillbaka till f7 för att försvara a-bonden. Det skulle göra det omöjligt för hans kung att gå till d7 på grund av a-bonden, och han skulle inte heller kunna föra fram en enda av sina bönder. Vit, å andra sidan, skulle spela b4 med hotet att vinna en bonde genom b5, eller han kunde först spela Kd4 och sedan, i rätt ögonblick, b5, om det inte fanns något bättre. Svart skulle under tiden inte kunna göra annat än att trampa vatten med ett av sina torn. Jämför detta inspärrningssystem med slutspelet i exempel 57, så ser man att det är mycket likt.

11.Kxf3 Tff7 12.Ke2.

Förmodligen fel. 12.b4 direkt var det rätta draget. Textdraget ger svart goda remichanser.

12...Kd6 13.b4 Tb7.

Detta hade aldrig kunnat hända om vit hade spelat 12.b4, eftersom han då kunde ha följt upp med b5 efter svarts ...Kd6.

14.h5.

Inte bra. 14.f4 gav de bästa chanserna att vinna med tvång. Om då 14...Tg7 15.h5 Tg2+ 16.Kd3 Th2 17.Txa7 Txa7 18.Txa7 Txh5 19.Ta6, med vinstchanser.

Exempel 60. Capablanca–Kreymborg, New York 1910. Ställningen efter 14.h5.

Analysbräde

14...h6.

Svart missar sin sista chans. 14...f4 hade hållit remi. Om då 15.exf4 Tbe7+! 16.Kf1 Txf4 17.Txa7 Te3!

15.f4 Tg7 16.Kd3 Tge7 17.Ta1 Tg7 18.Kd4 Tg2 19.T6a2 Tbg7.

19...Tgg7 hade erbjudit större motstånd, men ställningen är förlorad i alla händelser. (Jag överlåter åt eleven att räkna ut detta.)

20.Kd3! Txa2 21.Txa2 Te7.

Ingenting skulle hjälpa. Om 21...Tg1 22.Ta6! Td1+ 23.Kc2 Th1 24.b5 Txh5 25.Txc6+ Kd7 26.Ta6, och vit vinner lätt.

22.Tg2 Te6 23.Tg7 Te7 24.Tg8 c5.

Svart är desperat. Han ser att han inte längre kan försvara sina bönder.

25.Tg6+ Te6 26.bxc5+ Kd7 27.Tg7+ Kc6 28.Txa7 Kxc5 29.Tf7, och svart gav upp.

Exempel 61. Capablanca–Janowski, New York 1913

Ur partiet Capablanca–Janowski, New Yorks nationella turnering 1913.

Exempel 61. Capablanca–Janowski, New York 1913. Vit vid draget.

▶ StudieAnalysbräde

Svarts parti lider av nackdelen med de dubblerade c-bönderna, som han — för att göra saken värre — inte kan föra fram, eftersom vit så snart svart spelar ...b6 svarar b4. Det är på detta faktum som vit bygger sina planer. Han ska hindra svarts bönder på damflygeln från att gå fram och sedan föra sin egen kung till e3. Därefter ska han i sinom tid spela d4 och till sist e5 eller g5, och på så sätt tvinga fram ett bondebyte och därigenom skaffa sig en ren fribonde på e-linjen. Det kommer att framgå att denna plan genomfördes under partiets gång, och att vit på detta sätt nådde sin vinnande fördel. Spelet byggde hela tiden på möjligheten att skaffa en fribonde på e-linjen, med vilken vit räknade med att vinna.

1.g4

Förbereder redan g5 när tiden är mogen.

1...b6

Svart vill spela ...c5, men vit förhindrar det naturligtvis.

2.b4! Kb7

Denna kung borde komma till kungsflygeln, där faran lurar.

3.Kf2 b5

I syfte att spela ...Kb6 och ...a5, följt av ...axb4, och därmed få en öppen linje för sitt torn och kunna göra en motdemonstration på damflygeln för att hejda vits framryckning på högerflygeln. Vit förhindrar dock även detta.

4.a4! Td4

Om 4...bxa4 får svart naturligtvis alla sina bönder på damflygeln splittrade och isolerade, och vit kan lätt återvinna bonden genom att föra något av tornen till a-linjen.

5.Tb1 Te5

Han vill fortfarande spela ...c5, men eftersom det är lätt att förutse att vit åter kommer att förhindra det, är textdraget i själva verket en allvarlig tidsförlust. Svart borde genast föra över sin kung till andra flygeln.

6.Ke3 Td7 7.a5

Den första delen av vits strategiska plan är nu genomförd. Svarts bönder på damflygeln är i praktiken låsta.

7...Te6

Om 7...Txf5 hade 8.gxf5 gett vit ett mycket kraftfullt centrum. Ändå kunde det ha varit svarts bästa chans.

8.Tbf1 Tde7 9.g5 fxg5 10.Txg5

Exempel 61. Capablanca–Janowski, New York 1913. Ställningen efter 10.Txg5.

Analysbräde

Den andra delen av vits strategiska plan är nu genomförd. Det återstår att se om den uppnådda fördelen räcker till vinst. Vit har inte bara en fribonde — hans kung står också på en dominerande plats i brädets mitt, redo att stödja vits bönders framryckning, eller om det behövs gå till c5, eller flytta till högerflygeln om fara hotar. Dessutom behärskar vit den öppna linjen med ett av sina torn. Sammantaget är vits ställning överlägsen och hans vinstchanser utmärkta.

10...Th6 11.Tg3 The6

För att förhindra d4. Svart drar sig också för att hålla sitt torn framför sina två kungsflygelbönder, som han kanske vill utnyttja senare.

12.h4 g6 13.Tg5 h6

Vit hotar h5, som till sist skulle tvinga svart att slå, varpå vit skulle dubblera sina torn mot den isolerade bonden och vinna den, eller helt binda svarts torn. Textdraget hjälper dock bara vit; svart hade därför inget bättre än att hålla ställningen och avvakta. ...Te5 skulle inte hjälpa mycket, eftersom vit helt enkelt skulle svara Tf8 Te8 och Txe5, och vilket torn svart än tog skulle vit få ett lätt parti. (Eleven bör studera dessa varianter noggrant.)

14.Tg4 Tg7 15.d4 Kc8 16.Tf8+ Kb7

...Kd7 skulle inte hjälpa mycket, men eftersom han gjorde det föregående draget borde han nu vara konsekvent och spela det.

17.e5 g5 18.Ke4 Tee7 19.hxg5 hxg5 20.Tf5 Kc8 21.Tgxg5 Th7 22.Th5 Kd7 23.Txh7 Txh7 24.Tf8 Th4+ 25.Kd3 Th3+ 26.Kd2 c5 27.bxc5 Ta3 28.d5, och svart gav upp.

Vinstmetoden i alla dessa slutspel har helt enkelt bestått i att hålla motståndarens torn bundna vid försvaret av en eller flera bönder, medan de egna tornen lämnats fria att agera. Detta är en allmän princip som lika väl kan tillämpas på varje del av partiet. Uttryckt i allmänna termer innebär den:

Behåll din egen rörelsefrihet och hämma motståndarens.

Det finns ytterligare en sak av stor vikt, nämligen att den vinnande sidan alltid har haft en allmän strategisk plan som kunnat genomföras med de medel han förfogat över, medan den förlorande sidan ofta inte haft någon plan alls utan bara flyttat efter ögonblickets behov.

30. TORN, LÖPARE OCH BÖNDER MOT TORN, SPRINGARE OCH BÖNDER

Vi ska nu granska ett slutspel med torn, löpare och bönder mot torn, springare och bönder, där det kommer att framgå att tornet ibland används på samma sätt som i de slutspel som redan getts.

Exempel 62. Lasker–Marshall, VM-matchen 1907

Ur det första partiet i VM-matchen mellan Lasker och Marshall 1907.

Exempel 62. Lasker–Marshall, VM-matchen 1907. Svart vid draget.

▶ StudieAnalysbräde

I den här ställningen har svart draget. För en nybörjare kan ställningen se ut som remi, men den mer erfarne spelaren inser genast att svart har stora vinstmöjligheter — inte bara för att han har initiativet, utan också på grund av vits outvecklade damflygel och det faktum att en löpare i en sådan ställning är bättre än en springare (se avsnitt 14). Det kommer att ta en stund för vit att föra in sitt torn och sin springare i striden, och svart kan använda den tiden till att skaffa sig en fördel. Två vägar står honom till buds. Den mest uppenbara, och den som de flesta spelare skulle välja, är att genast föra fram bonden till c5 och c4 i samverkan med löparschacken på a6 och de övriga drag med det svarta tornet som kan behövas. Den andra, och mer raffinerade, vägen valdes av svart. Den går ut på att använda tornet på samma sätt som i de föregående slutspelen, tvinga vit att hela tiden försvara något, begränsa verkningsfältet för vits springare och vits torn, och samtidigt behålla handlingsfriheten för det egna tornet och den egna löparen.

1...Tb8

Detta tvingar fram b3, som spärrar den rutan för den vita springaren.

2.b3 Tb5

Tornet förs fram för att angripa bönderna på kungsflygeln, så att kungen tvingas till den sidan för att försvara dem, och därmed görs indirekt ställningen för svarts bönder på damflygeln säkrare.

3.c4 Th5 4.Kg1 c5

Lägg märke till att den vita springarens verkningsfält är mycket begränsat, och att vits egna bönder står i vägen för den efter Sd2.

5.Sd2 Kf7 6.Tf1+

Denna schack uträttar ingenting. Den driver bara svarts kung dit den vill. Följaktligen är det ett mycket dåligt drag. 6.a3 direkt var det bästa draget.

6...Ke7 7.a3 Th6

Gör sig redo att flytta över anfallet till damflygeln, där han har övertaget i material och ställning.

8.h4 Ta6

Lägg märke till hur lika dessa manövrer med tornet är dem vi sett i de föregående slutspelen.

9.Ta1 Lg4

Förlamar springarens verksamhet och låser hela kungsflygeln.

10.Kf2 Ke6

Vit kan inte svara Sf3, eftersom ...Lxf3 följt av ...Ke5 vinner en bonde på grund av schacken ...Tf6+, som inte kan förhindras.

11.a4 Ke5 12.Kg2 Tf6 13.Te1 d3 14.Tf1 Kd4

Nu angriper kungen vits bönder, och snart är allt över.

15.Txf6 gxf6 16.Kf2 c6

Bara för att uttömma vits drag, vilket till sist tvingar honom att flytta antingen kungen eller springaren.

17.a5 a6 18.Sf1 Kxe4 19.Ke1 Le2 20.Sd2+ Ke3 21.Sb1 f5 22.Sd2 h5 23.Sb1 Kf3 24.Sc3 Kxg3 25.Sa4 f4 26.Sxc5 f3 27.Se4+ Kf4

Den snabbaste vägen till vinst. Vit borde ge upp.

28.Sd6 c5 29.b4 cxb4 30.c5 b3 31.Sc4 Kg3 32.Se3 b2, och vit gav upp.

Ett mycket bra exempel från svarts sida på hur ett sådant slutspel ska ledas.